I Grenoble blev spelen än mer utspridda än i Innsbruck. Huvudorten var helt snöfri för det mesta och det som virvlade runt i luften var mest i form av damm och inte snöflingor. Fortfarande fanns de kompakta spelen i Squaw Valley i relativt färskt minne och i Grenoble var det endast ishockey, konståkning och skridsko som avgjordes. Övriga grenar var spridda i bergen runt Grenoble. Skidorna, skidskytte och lilla backen avgjordes i Autrans 32 kilometer från Grenoble, i Villard-de-Lans 30 kilometer bort kördes rodel, 18 kilometer från huvudorten i Saint Nizier fanns den stora backen, de flesta fransmännen, både publik och aktiva, fanns i Chamrousse där de alpina grenarna avgjordes medan bob-åkarna var utlokaliserade till Alpe d´Huez hela 63 kilometer från Grenoble. När dessutom tidsprogrammet inte var det bästa var det svårt för åskådare och media att kunna bevaka och se mer än en tävling per dag - precis som i Innsbruck fyra år tidigare. För svensk del handlade OS i Grenoble egentligen om två personer. Dubbla guldmedaljören Toini Gustafsson och skridskons Johnny Höglin och hans sensationella milguld. För första gången i OS-historien hade IOK påbjudit obligatorisk könstest vilket innebar att ett par av favoriterna bland damerna i skidorna försvann. Det här innebar att tävlingarna blev mer rättvisa men samtidigt utspelades naturligtvis några personliga tragedier.
Toini förhandsfavorit
Inför damernas första lopp, milen, spekulerades det vilt i vem som var favorit till guldet. Finlandsfödda Toini Gustafsson från Värmland och Västerbotten tillhörde förhandsfavoriterna och hon hade ett bra utgångsläge då hon startade sist av toppåkarna. Toini tog greppet direkt och det stod ganska tidigt klart att hon var suverän denna dag. Speciellt som de sovjetiska åkarna inte alls kunde komma upp i samma klass som sina kollegor från tidigare olympiska spel. Toini vann en utklassningsseger med 68 sekunder före de båda norskorna Berit Mördre och Inger Aufles. Barbro Martinsson gjorde nu sitt fjärde olympiska spel och kämpade sig till en fjärde plats. Således inte en enda ryska i toppskiktet - de var en annorlunda OS-mil. Toini blev efter segern på milen naturligtvis också en av huvudfavoriterna på den halva distansen. Precis som på milen startade Toini sist av favoriterna men det var den här gången ingen fördel. Men hon kunde åka på de båda ryskorna Galina Koulakova och Alevtina Koltjinas tider som nu utkrävde revansch för den inte alltför framstående ryska insatsen några dagar tidigare på milloppet. Det blev en rasande strid om medaljerna där till slut Toini kunde dra det längsta strået och vinna med 3,2 sekunder före Koulakova som i sin tur var bara knappt tre sekunder före Koltjina. Barbro Martinsson var med i medaljstriden och nu grinade oturen henne riktigt i ansiktet. Hon fick se sig slagen av trean Koltjina med 1,3 sekunder. Två topprestationer av Barbro Martinsson men ändå fick hon inte en enda medalj. De sex främsta hamnade inom en marginal av tio sekunder vilket visar att det var ett riktigt getingbo. Stafetten för damerna var på förhand en strid mellan Sverige och Sovjet sedan de sovjetiska åkarna visat vad de kunde på halvmilen. Men Norge ville också vara med och slåss om segern. Sverige ställde upp med Britt Strandberg på första sträckan. En sträcka som Barbro Martinsson tidigare haft som specialitet. Tanken var att Toini Gustafsson på den andra sträckan skulle ta igen det eventuella försprång som Sovjet fick och på den tredje skulle kämpen Barbro Martinsson avgöra. Nu gick det inte som det var planerat ur svensk och sovjetisk synvinkel. Norge tog ledningen med 39 sekunder på första sträckan och det hjälpte inte att Toini hade den bästa sträcktiden på den andra sträckan. Toini växlade över till Barbro Martinsson som hade att ta in 16 sekunder på norskan Mördre. Hon höll på att få kontakt i uppförsbackarna men när det bar utför hade norskan bästa glidet och kunde hålla undan. Sovjet fick nöja sig med bronset den här gången. Hur klarade sig då de svenska herrarna i Autrans? Medaljer blev det visserligen men någon svensk dominans kan man inte tala om. Sverige visade upp en bra bredd utan någon riktig topp. Toppen stod Norge för med tre guld och ett silver.
"Hulån" tog den individuella medaljen
En svensk individuell medalj blev det och det var på 15 kilometer genom Gunnar "Hulån" Larsson som stadigt avancerade i fältet under loppet. "Hulåns" medalj har en egen liten historia eftersom arrangörerna först meddelade att Norges Pål Tyldum tagit bronset. Många pannor i den svenska presskåren lades i djupa veck eftersom den på sina privata klockor kommit fram till att "Hulån" skulle vara på bronsplats. Efter lite kontrollräkning kom också arrangörerna fram till det resultatet. Populär och välförtjänt segrare blev Norges Harald Grönningen. Den 34-årige veteranen startade nästan först i fältet vilket inte alls var någon fördel. Men han knäckte hela kopplet av jagande och tog hem OS-guldet. På tremilen tog Italiens Franco Nones lite överraskande segern. Han fanns visserligen med i medaljsnacket men inte som någon guldfavorit. Nu utklassade han konkurrenterna och vann med en knapp minut. "Hulån" var bäste svensk på den här distansen med sin åttonde plats. På femmilen blev det norsk favoritseger genom Ole Ellefsaeter som vann på rekordtiden 2.28.45,8. Sverige visade upp en imponerande bredd utan att nå medalj med Melcher Risberg (5), Gunnar "Hulån" Larsson (6), Jan Halvarsson (7) och Assar Rönnlund (10). På bronsplats blev det en riktig knall genom Josef Haas, Schweiz. Den andra manliga skidmedaljen (silver) togs i stafetten där, Jan Halvarsson, Bjarne Andersson, Gunnar Larsson och Assar Rönnlund tog silver. Visst fanns det förhoppningar om ett svenskt guld med tanke på den jämna insats som svenskarna presterat tidigare. Men all spänning försvann redan på den första sträckan då Norges Odd Martinsen utklassade konkurrenterna och vann sträckan med 40 sekunder och grundlade därmed Norges guld.
Svenska skridskoförhoppningar
De svenska skridskoåkarna hade en del förhoppningar om framskjutna placeringar i Grenoble. På 500 meterblev det inga medaljer efter en relativt misslyckad svensk insats. På 1500 meter var det dags för de mer allroundåkarna att inta isovalen Anneau de Vitesse. Inför en stor och röststark holländsk hejarklack visade den store Ard Schenk redan i det andra paret att det gick att åka fort. Schenk åkte in på 2.05,0 vilket var 3,6 sekunder bättre än det gamla olympiska rekordet. Men det skulle komma bättre tider och i det sjätte paret slogs inte bara det olympiska rekordet utan också världsrekordet då Schenks landsman Kees Verkerk åkte in på 2.03,4. Norge hade faktiskt det ganska bra förspänt eftersom alla deras fyra åkare hade Verkerks tider att åka på. Men ingen av dem var i närheten. Den ende som kunde nosa på Verkerks tider var Ivar Eriksen som dock fick nöja sig med delat silver med Schenk. Verkerks slutvarv var det som knäckte konkurrenterna. Han gjorde den sista rundan på 33,4 sekunder. För svensk del kom det en liten fingervisning om att Johnny Höglin var i bra form. Johnny delade femteplatsen med tiden 2.05,2. På 5000 meter blev det rena rekordslakten. När tävlingarna var över kunde man konstatera att det olympiska rekordet knäcktes av tio åkare och världsrekordet av tre skrinnare. I det tredje paret åkte Kees Verkerk in på 7.23,2 och två par senare var det dags för den norske favoriten Fred Anton Maier. De tunge, 87 kilo, Maier fick fart på skridskorna och låg ett par varv före mål tre sekunder före Verkerk. Men han tappade den ena tiondelen efter den andra och inför det sista varvet var marginalen bara en sekund. Men norrmannen kunde kämpa sig in i mål och vinna mede åtta tiondelar före Verkerk. Den svenska insatsen var jämn och klart godkänd med Höglin som femma igen, Örjan Sandler på sjätte plats och Johnny Nilsson på en sjunde plats.
Snabba ändringar
Johnny Nilsson var inlottade att köra ensam i det sista och tjugonde paret men när tävlingarna startade ändrade arrangörerna sig och placerade Johnny i det sjunde paret. När beskedet kom var Johnny kvar i den svenska förläggningen men med ett ilbud kunde Johnny hämtas till isovalen och precis hinna fram till start. Att i det läget köra så bra och komma sjua var starkt. Inför det avslutande milloppet var Fred Anton Maier den store favoriten trots att han lottats i det första paret och alltså hade samma utgångsläge som Johnny Nilsson 1964. Maier låg på ett varvschema som tog sikte på hans eget världsrekord satt i januari på Bislett som löd på 15.20,4. I den starka motvinden kunde inte Maier hålla tempo riktigt men klockades ändå för fina 15.23,9 vilket var olympiskt rekord med 21 sekunder. I paret efter var det dags för OS-mästaren Johnny Nilsson men redan efter ett par varv stod det klart att Johnny inte skulle kunna ge Maier en match. 15.39,6 skulle räcka till en sjätte plats. I det sjunde paret var det dags för formstarke Johnny Höglin. Redan på det första varvet stod det klart att Johnny matchades mot Maiers tider. Varv efter varv låg Höglin på Maiers tider. Den norska klacken sjöng segervisst "Seiern är vår" för de trodde naturligtvis som de flesta andra på läktarna att Höglins skulle krokna. Men Johnny hängde med Maiers tider och när det var ett varv kvar var Johnny i ledningen med en sekund och den norska klackens sång var det inte mycket med vid det här laget. Men ett visst hopp fanns det för norrmännen ändå eftersom Johnny såg mycket sliten ut inför slutvarvet. Men han kunde med uppbringandet av sina sista krafter åka in på en tid som var tre tiondelar bättre än Maiers. Svenskt jättejubel och norsk dödstystnad. Inte blev vårt granfolk gladare då Örjan Sandler i det tolfte paret petade ned Per Willy Guttormsen från bronsplatsen. Sverige hade återigen visat sin styrka på det Olympiska milloppet. Sedan spelen 1948 har Sverige tagit medalj i varje. Av de sex gulden som stått på spel har fyra gått till Sverige genom Åke Seyffarth (1948), Sigge Ericsson (1956), Johnny Nilsson (1964) och så Johnny Höglin nu i Grenoble. Vad hände då i övrigt under vinterspelen i Grenoble?
Sverige hjälpte Sovjet
Jo, det svenska ishockeylandslaget hamnade utanför prispallen i den tionde OS-turneringen. Sverige hade bara fyra man kvar från den förra OS-turneringen. Saknades gjordes namnkunniga spelare som Nisse Nilsson, , Ronald "Sura-Pelle" Pettersson, "Stisse" Johansson och Ulf Sterner som inte fick vara med eftersom han spelat som proffs i NHL. Efter fyra segrar blev det en knapp förlust mot Sovjet som följdes av en klarare förlust mot Kanada vilket innebar att guldet definitivt var utom räckhåll. Avslutningsmatchen, 2-2 mot Tjeckoslovakien, innebar att Sverige spelade guldet i händerna på Sovjet. I konståkningen hade årets isprinsessa Peggy Flemming. Amerikanskan svävade över isen och vann en klar seger som veckan efter följdes av en tredje VM-titel. I de alpina grenarna fanns spelens kung - Jean-Claude Killy. Här i Chamrousse tre mil från Grenoble skrev han fransk olympisk historia med tre guld och det var inte så konstigt att fransmännen räknade Chamrousse som spelens huvudort. Förspelet till tävlingarna var dramatiskt då IOK med presidenten Brundage i spetsen kommit med ett påbud om att alla märkesreklam från skidorna måste tas bort eller målas över. Åkarna hotade i sin tur med strejk och till slut fick IOK ge med sig. Men Brundage surade och höll sig bort från tävlingarna och han ifrågasatte till och med om den alpina sporten skulle vara med på det olympiska programmet i fortsättningen. I slalom i ett dimmigt hang låg svenske Bengt-Erik Grahn på fjärde plats inför det andra åket. Killy åkte på säkerhet i dimman och då var det faktiskt guldläge för Bengt-Erik. Men han föll och med det flög guldet sin kos. Efter diverse diskvalificeringar stod det klart att säkre Killy vann guld. I storslalom gick Killy för fullt i det första åket och utklassade konkurrenterna vilket gjorde att han kunde ta det lite lugnare och säkrare i det andra för att utan problem ta sitt andra guld. I störtloppet inför 30000 åskådare tog Killy sin tredje guldmedalj. Den här gången var Killys segermarginal inte så stor, bara åtta hundradelar före landsmannen Guy Perillat. I skidskytte var det premiär för stafett och de svenska herrarna tog en klar bronsmedalj efter suveräna Sovjet och Norge som tog silver. I det svenska bronslaget åkte Olle Petrusson, Holmfrid Olsson, Tore Eriksson och Lars-Göran Arwidsson. Spelen i Grenoble minns många som de utspridda spelen. Varje ort levde sitt eget OS-liv och även om arrangemangen var för sig var näst intill perfekta saknades den riktiga OS-stämningen. Inte minst i Grenoble vilket IOK-höjdarna definitivt märkte!
Källa: SOK