Vi är i paradiset innan allt går rakt åt helvete

Passa på att njuta innan AI skapar nya utopier

Sinziana Ravini

helskärm

Har du någonsin drömt om att vandra i en målning, kanske något av konsthistoriens största mästerverk? I så fall vilket?

Själv hade jag direkt valt Hieronymus Bosch – medeltidens stora humoristiska surrealist, också kallad ”djävulens målare”. Tänk att få vandra genom helvetets käftar! Hälsa på en och annan demon som torterar korrupta präster och kanske hjälpa till lite. Se hur paret som smeker varandra i en glasbubbla börjar älska. Snacka lite med mannen som hänger korsfäst på en harpa. Höra vad typen som håller på att bli kysst av en gris klädd till nunna egentligen gjort för att hamna i ett så prekärt läge. För att inte tala om mannen som håller på att bli uppäten av en gigantisk fågel medan en drös mindre fåglar flyger ut genom hans röv.

Bosch var i allra högsta grad en action painter, mästerlig på att skapa harmonier mellan fullkomligt kaotiska händelser, att skrämma och roa samtidigt. Dessutom lär han ha varit med i adamiterna, en sekt som försökte leva nakna och lyckliga som om de fortfarande befann sig i Paradiset – vilket inte kan ha varit så lätt med tanke på hur lite det krävdes för att hamna vid skampålen eller brännas på bål vid den här tiden.

Tänk framför allt att få tillgång till Boschs verkliga liv! Vandra i hans vardag. Eller ännu bättre – hans huvud? AI befinner sig ljusår från att kunna göra något av de här sakerna. Tyvärr. Eller lyckligtvis.

För vad skulle hända med Boschs ursprungsmålningar? Risken är ju att man börjar betrakta dem som bleka kopior av the real thing. Jag både vill och inte vill att AI revolutionerar konsten på detta vis. Men finns det inte en ännu större risk med teknikskepticismen, att hamna i samma löjliga position som Proust som var rädd att telefonen skulle döda begäret?

Häromdagen upptäckte jag ändå till min stora förtjusning vad AI är kapabel till. Den franska konsttidskriften Beaux Arts har ägnat ett helt nummer åt AI. Chefredaktören Fabrice Bousteau (som i sitt förord försäkrar att det är han själv och ingen robot som skrivit texten) har bett agenturen Bright, som brukar göra pedagogiska konstföreläsningar för ungdomar på Centre Pompidou, att göra en AI-manipulerad resa in i Boschs ”Lustarnas trädgård”. Brights Boschtolkningar som gjorts med appen Midjourney (och ja, estetiken skiljer starkt mellan de olika AI-verkstäderna) är hisnande, för att inte säga lysande.

Storslaget och klart öppnar sig Boschs bisarra värld inför oss, som om den hade målats utifrån renässansens klassiska linjeperspektiv. Reduceringen till människoskalan skapar illusionen av att vi befinner oss på en oförutsägbar safari genom lustarnas trädgård där scenerierna upptäcks allt eftersom, som om de fotograferats.

De är med andra ord raka motsatsen till Boschs ursprungliga gudomliga perspektiv, det allseende ögat som kan se både helheten och zooma in på detaljerna, ja, djävulen är alltid i detaljen, men som sagt – inga djävlar här. Vi befinner oss i paradiset, innan allt började gå åt helvete. Jag vet inte om upplevelsen hade varit lika lustfylld om det hade rört sig om ett 3D-verk. Mycket VR-konst som bygger på skapandet av alternativa världar, har en tendens att låta användaren spela huvudrollen.

På förra Venedigbiennalen fick jag chansen att se Loukia Alavanous VR-tolkning av dramat ”Oidipus i Kolonos”, som just nu visas på Accelerator i Stockholm. Handlingen utspelar sig i ett slumområde i dagens Grekland. Skådespelarna är romer.

Verket var genialiskt, på många nivåer, förutom en – allas blickar och repliker riktades till mig, vilket gav mig känslan av att befinna mig i ett drama jag inte hade bett om. Det kanske var tanken eftersom det är precis det som händer med den naive kung Oidipus. Problemet ligger inte där, utan i AI- och VR-konstens tendens att spela på vår narcissism. Steget från narcissism till paranoia – viljan att stå i händelsernas centrum till den olyckliga övertygelsen att man faktiskt gör det – är inte stor.

När jag försvinner i en annan värld vill jag glömma mig själv, få lov att upptäcka andra på riktigt, lämna narcissismens spegelstadier och liksom Alice i Underlandet gå genom spegeln, förvandlas och njuta av omgivningens ständiga förvandlingar. Men går det? Att lämna spegeln för skärmen utan att hamna i en ny fälla? Det är där AI kommer spela en viktig roll – i sättet den kommer att låsa in oss i eller befria oss från våra mentala fängelser. Det allseende överjaget kommer ändå alltid vaka över oss och se till så att vi inte spränger våra jag, någon annan lär inte göra det.

I värsta fall kan vi ju alltid göra som Neo i ”Matrix” och koppla upp oss mot en drömd verklighet. Själv skulle jag lätt välja Boschs utopiska lustgårdar för att få leka och bada med adamiterna i en damm. I evigheters evighet. AI-men.

Problemet med AI just nu, förutom de ekologiska och ideologiska aspekterna, är att vi endast kan besöka världar som redan tänkts ut av andra, och att vi bara får en remix av det givna. Den dag AI kommer kunna skapa nya former, nya berättelser och filosofier, ja rentav nya utopier – kan vi börja oroa oss på riktigt. För varje utopi bygger på uteslutandet av en outhärdlig verklighet. Pangloss hade kanske rätt i sin milda ironi när han sade att ”vi lever i den bästa av världar”. Bäst att njuta av denna så länge den varar.