Precis som jag skrev i mitt förra inlägg är det största hotet mot Chicagos mästerskapsplaner det tunna försvaret. Nu ser läget ännu värre ut, då Michal Rozsival drabbades av en fraktur i vristen och missar resten av säsongen.

Det betyder att Chicago har den fantastiska fyran – Keith, Seabrook, Hjalmarsson, Oduya – och Kimmo Timonen, som inte åtnjuter något förtroende hos lagledningen. Inte ens i den fjärde matchen mot Minnesotas då Rozsival skadade sig spelade Timonen mer än 8:24.

Chicago har få alternativ för att ersätta Rozsival. David Rundblad spelade ungefär hälften av Chicagos grundseriematcher, men har aldrig spelat en slutspelsmatch i NHL. Dessutom är han en riskfaktor i den egna zonen. Kyle Cumiskey är snabb och duktig på skridskorna, men han har också lite erfarenhet av NHL. Han spelade större delen av säsongen i Rockford i AHL och är inte helt bekant med Chicagos spelsystem.

Inga bra alternativ, med andra ord. Keith, Seabrook, Hjalmarsson och Oduya får axla en ännu större börda.

Det ser inte att finnas någonting som kan stoppa Chicago, när Jonathan Toews & Co börjar bli varma i kläderna. Men laget har två svaga punkter: det tunna försvaret och det tidvis instabila målvaktsspelet.

Det andra problemet ser ut att ha löst sig, eller vad sägs om den här räddningen av Corey Crawford? Crawford har släppt in fyra mål på tre matcher mot Minnesota och bara ett mål under de senaste två matcherna.

Men det första problemet kvarstår. Chicago spelar i praktiken med fyra, högst fem backar. Duncan Keith, Keith Seabrook är två av världens bästa försvarsspelare och Niklas Hjalmarsson och Johnny Oduya är säkra och duktiga backar.

Michal Roszival är ett faromoment för Chicago varje gång han är ute på isen. Kimmo Timonen är i dålig form, hinner inte med i vändningarna och är en belastning för sitt lag.

Chicagocoachen Joel Quenneville tvingas belasta de fyra toppbackarna – Duncan Keith har spelat mest av alla backar i slutspelet, över 30 minuter per match i snitt. Roszival har spelat mindre än 20 minuter och Timonen har spelat ynka 9:31 per match – ett klart tecken på att lagledningen inte vågar lita på honom. Roszival och Timonen är aldrig ute på isen samtidigt, utan alltid i par med Keith respektive Seabrook.

Det såg ut som det perfekta Hollywoodmanuskriptet: den eviga tvåan Kimmo Timonen kommer tillbaka efter den livshotande sjukdomen och får avsluta sin karriär med att vinna Stanley Cup i Chicago. Storyn kan fortfarande få ett lyckligt slut, men det är bara att inse faktum: Timonen är ett black om foten för Chicago.

Problemen började för Chicagos del redan före säsongen, då laget tvingades sälja Nick Leddy till Islanders på grund av lönetaket. I utbyte fick Chicago Ville Pokka, som inte riktigt är mogen för NHL ännu.

Upplägget med 4,5 backar har fungerat än så länge. Men det kan förorsaka problem i längden.

Men Chicago är fortfarande största favoriten till att vinna Stanley Cup. Jag tippade Chicago före säsongen, före slutspelet och byter inte längre häst.

Det märkliga med Blackhawks är att laget alltid växer sig större och bättrar på när insatserna stiger. Chicago flög under radarn i grundserien och hade lite problem att komma i gång mot Nashville, men jämnar Minnesota med isen i den andra slutspelsomgången.

Det fanns dem som trodde Minnesota kunde ge Chicago en match, närmast för att Wild varit glödheta efter att målvakten Devan Dubnyk anslutit till laget. Men Chicago är alldeles för bra, har alldeles för många farliga vapen i sin arsenal och har alldeles för mycket erfarenhet och vinnarmentalitet för att Minnesota ska ha en chans.

Minnesota har Zach Parise, en farlig målskytt, Stanley Cup-segrare och en vinnarskalle. Men Chicago har Jonathan Toews, Marian Hossa och Patrick Kane.

Minnesota har Mikael Granlund. Chicago har Brandon Saad, Patrick Sharp och Teuvo Teräväinen.

Minnesota har Ryan Suter. Chicago har Duncan Keith och Brent Seabrook.

I de tre första matcherna mot Minnesota har Chicago visat precis varför laget är så farligt. Chicago har inte gett Minnesota några målchanser och har utnyttjat varje litet misstag som motståndarna gjort med dödlig effektivitet. Som det här målet i numerärt underläge i game 2.

Det har förstås hänt (fyra gånger, för att vara exakt) att ett lag som legat under med 0-3 i matcher vänder och vinner. Men Chicago är inte Toronto – en sådan kollaps är helt enkelt inte möjlig. Det här känns klappat och klart.

Så här ser det ut i de andra konferenssemifinalerna:

Anaheim-Calgary

Efter den första matchen såg det ut som att Anaheim sopar isen med Calgary, men Flames spelade en riktigt bra andra match och vände den tredje matchen till seger inför hemmapubliken efter ett korkat misstag av Sami Vatanen. Det är ändå ingen som tror att Flames ska kunna vända matchserien, men laget har vant sig vid att slå ur underläge den här säsongen. Anaheim har en grym offensiv med Getzlaf, Perry och Kesler i spetsen, men försvaret är allt lite labilt.

Montréal-Tampa Bay

En 6-2-kross, en hjärtskärande förlust i förlängningen och en ännu mer hjärtskärande förlust i slutsekunderna av den tredje matchen. Tampa Tampa Bay har krossat Montréals självförtroende och det är omöjligt att tro att Canadiens ska resa sig igen. Tampa Bays offensiv är bara för mycket för Montréal: Steven Stamkos har hittat rätt igen, Alex Killorn och Nikita Kucherov spelar bra och Tyler Johnson formligen öser in mål.

NY Rangers-Washington

Alexander Ovetjkin & Co har oväntat fått grundserieettan Rangers i gungning. Säga vad man vill om Ovetjkin, men han är en grym vinnarskalle och en storslagen spelare när han kanaliserar sin energi till rätt ändamål. Barry Trotz har fått Washington att spela ett starkt försvarsspel, Braden Holtby storspelar i mål och spelare som Troy Brouwer, Jay Beagle och André Burakovsky har klivit fram och hjälpt till med målskyttet. Samtidigt har Rangers drabbats av en grym måltorka. En 3-1-ledning är inte huggen i sten, men det är svårt att tro att Rangers ska vinna tre matcher i rad.

Ovetjkin mot Lundqvist – serien mellan Rangers och Washington ser ut att bli en höjdare. Matcherna är såväl underhållande och dramatiska som ovissa – båda har slutat med ett måls marginal, precis som varje Rangers match hittills i vår.

Framför allt är det Alexander Ovetjkin som gör serien sevärd – tidvis är han som en enmansarmé som kämpar mot blåtröjorna.  Ovetjkin är tillbaka efter några svagare säsonger och ser – mot alla odds – ut att stormtrivas med nya Capstränaren Barry Trotz. Han jobbar, skrinnar, tacklar, skjuter – och gör mål.

Ovetjkin har nätat i båda matcherna hittills . Efter att ha sänkt ett kanonhårt handledsskott bakom Lundqvist i den första matchen retade han svensken lite grann.

På lördagskvällen tog han in Washington i matchen igen med en fantastisk soloprestation. Ett fåtal spelare i hela världen skulle klara av det här:

Ovetjkin är definitivt ligans mest sevärda spelare för tillfället. I lördagens match avlossade han elva skott och delade ut nio tacklingar. Han var överallt på isen. Han är Washingtons drivkraft, tillsammans med skickliga kedjekamraten Nicklas Bäckström.

Men Henrik Lundqvist har också storspelat för Rangers. Ovetjkin hade bud på fler mål i den andra matchen, men Lundqvist såg också ut att vara överallt. Kolla bara den här räddningen, det var säkert inte bara Ovetjkin som trodde pucken var i mål. 

Braden Holtby har varit ok för Capitals och Rangers försvar är mer än bara Lundqvist, men det känns som att den här serien personifieras i dusten mellan Ovetjkin och Lundqvist. Det är de som måste gå i spetsen för sina lag.

Det står nu 1-1 och Washington har snott Rangers hemmafavör. Detta kan bli hur roligt som helst. 

St Louis är det nya San Jose – dominerar grundserien, floppar i slutspelet. År ut och år in. Frågan är nu vad som händer härnäst i St. Louis.

St. Louis är det bästa laget i NHL:s grundserie sedan hösten 2011. Men sedan dess har laget vunnit jämnt en slutspelsserie och tre år på raken blivit utslaget i första omgången i slutspelet. Den här gången blev det en snabb sorti mot Minnesota.

Då är någonting fel. Någonting är ruttet i själva grunden.

Det är lätt att skylla på målvakterna. Brian Elliott har misslyckats för Blues förut, Ryan Miller var ingen succé förra året och unga Jake Allen hade ett tungt ansvar den här våren. Han släppte några enkla mål:

Men den  unge målvakten kan knappast beskyllas för att ett högklassigt, brett och dyrt lag som Blues floppar så totalt en gång till. Det är något fel i lagets DNA.

David Backes, TJ Oshie, Paul Stastny – det är spelare som borde ha klivit fram och avgjort. Men det var bara unge Vladimir Tarasenko som stod ut ur mängden.

Frånsett den offensiva explosionen i den fjärde matchen som Blues vann med hela 6-1 gjorde laget bara 8 mål på 5 matcher mot Minnesota. Vladimir Tarasenko gjorde 6 av Blues totalt 14 mål i playoffsen.

Backen Kevin Shattenkirk stod för 8 assists, men ingen annan i Blues hade mer än 4 poäng. Jori Lehterä hade 2 assists, skadade sig i femte matchen och missade den avgörande matchen. Det kallas för ett kollektivt misslyckande.

Blues har satsat stort under de senaste säsongerna och offrat sin framtid för att vinna här och nu. Men det ser inte ut att fungera med den här lagstommen. Det som kan ske och troligen också sker är att chefstränaren Ken Hitchcock får sparken. Men det hjälper inte nödvändigtvis.

Laget saknar ledarskap och vinnarskallar. Det är beskrivande att bara en av spelarna – Steve Ott – ens spelat i konferensfinalerna. Ingen i laget har vunnit Stanley Cup. Mitt förslag är att laget möblerar om ordentligt och skaffar lite meriterade veteraner som tillför karaktär och segervilja.

Det roliga är att vi får se Tarasenko och hans magiska händer i VM. Den sagolikt begåvade ryssen fick sitt stora genombrott den här säsongen. Det är bara att njuta av att se honom spela. Eller vad sägs om detta mål?

Anaheim känns inte helt som ett stabilt lag inför slutspelet, fastän Ducks var bäst i västra konferensen i grundserien. Bruce Boudreaus manskap har tagit som vana att floppa i slutspelet och all statistik talar emot en lång vår i Anaheim: dåligt puckinnehav, uselt power play och en svag målskillnad. Försvaret är oerfaret och väger lätt och målvaktsduon Frederik Andersen och John Gibson känns inte helt stabil.

Anaheim har vunnit största delen av sina matcher med bara ett måls marginal. Det kan vara både en bra sak och en dålig sak.

Problemet med Ducks är att laget är alltför beroende av stjärnduon Ryan Getzlaf och Corey Perry, fastän Ryan Kesler förde med sig en del bredd och gör att laget nu också har en andra kedja att räkna med. Men utöver den nämna trion är det väldigt ont om målskyttar, då också Matt Beleskey drabbats av måltorka.

Men så länge Perry och Getzlaf levererar kan det gå bra för Ducks. I den första matchen mot Winnipeg grundlade Getzlaf Vatanens 1-0-mål med lyckad forechecking, medan Perry egenhändigt tryckte dit 2-2 och 3-2. Typiska mål av Perry, som är svårstoppad som en ångvält framför mål, har blixtsnabba handleder och ett skarpt målkorn.

Getzlaf punkterade matchen med sitt 4-2-powerplaymål i slutet av matchen, men då hade luften redan gått ur Winnipeg. Ducks stjärnduo blev för mycket för Jets.

Perrys andra mål var ett riktigt viljemål, då han tryckte in sin egen retur rakt framför Ondrej Pavelec. Men domarna insåg inte först att det var mål, utan spelet fortsatte i över en minut innan det blev avbrott och domarna konsluterade War Room i Toronto som kollade repriserna och godkände målet.

Frågan är hur långt Getzlaf och Perry kan föra Anaheim. Det blir inte lätt att besegra ens Winnipeg fyra gånger – Jets hade många bra lägen och kommer att vara grymt taggade när serien fortsätter inför den fanatiska hemmapubliken i Winnipeg. Ännu svårare blir det mot lag med mera bredd, som Chicago eller St. Louis.

Andersen såg lite osäker ut och försvaret övertygade inte. Men Anaheims väg till konferensfinalerna är inte komplicerad, ifall laget lyckas besegra Winnipeg – följande motståndare blir Vancouver eller Calgary.

Winnipeg hade inte heller den bästa starten till den här matchen och kan definitivt komma igen. Kolla här när Andrew Ladd kolliderar med målvakten Ondrej Pavelec i uppvärmningen.

Hårda tag hör till i slutspelet. Men inte den typ av hårda tag som PK Subban levererade när hans Montreal mötte Ottawa i den första matchen i slutspelets första omgång.

Montreals stjärnback slashade Ottawas Mark Stone med ett riktigt liehugg. Kolla här:

PK Subban fick matchstraff för hjärnsläppet, men slapp avstängning. Stone återvände till spel i tredje perioden, men hade uppenbarligen problem och nu framgår det att han drabbades av en liten fraktur i handleden.

Mark Stone var poängbäst av Ottawas forwards i grundserien och det är ett grymt avbräck för Senators om han inte kan spela. Det är svårt att tro att han skulle kunna vara i hundraprocentig form, även om han kan spela.

Nu blir det intressant att se hur NHL:s disciplinchef Stephane Quintal reagerar. Kan han ändra sitt beslut?

Subban förtjänar en hyfsat lång avstängning, typ fyra fem matcher. Det skulle vara ett tungt bakslag för Montreal, men en klar signal till spelarna om vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet.

Dessutom: det finns en ordentlig risk att saker och ting eskalerar om ligan inte reagerar. Så här sade Ottawas tränare Dave Cameron efter matchen:

”Antingen stänger du av honom, eller sedan då en av deras bästa spelare blir slashad, ge oss bara en fem minuters utvisning. Det är inte så komplicerat”.

Det kan bli krig. Men NHL har fortfarande chansen att lugna ner situationen.

Frågan är om NHL vill göra det? Inget säljer bättre än lite hat, rivalitet och våld. Men gränsen går där spelare avsiktligt skadar en annan.

Winnipeg är en av säsongens bästa stories: halvvägs in i grundserien såg det bergsäkert ut att fansen i Winnipeg får se slutspelshockey för första gången sedan våren 1996. Jets låg i toppskiktet i Central Division och västra konferensen och såg ut att gå en ljus vår till mötes under nya chefstränaren Paul Maurice.

Nu ser det mörkt ut. Jets tvingas kämpa in i det sista om en slutspelsplats och om du frågar mig är det kört. Winnipeg ligger på jämna poäng (5.4) med LA, som har fördel om båda slutar på jämna poäng, och en poäng efter Calgary. Calgary har spelat en match mera en LA och Winnipeg.

Winnipeg har varit i bra form under de senaste omgångarna och vunnit sju av sina senaste tio matcher (5.4). Men programmet för resten av säsongen är stentufft: först glödheta Minnesota och sedan tuffa St. Louis, som fortfarande slåss om segern i Central Division. Sedan Colorado som borde vara en munsbit och sedan  Calgary i den sista omgången. Sannolikt avgörs den sista wild card-slutspelsplatsen där.

Winnipeg har haft en del problem den här säsongen. Skadorna. Debaklet kring stjärnan Evander Kane. Nu tvingas laget dessutom spela fyra av sina fem sista matcher utan bästa backen Dustin Byfuglien. Byfuglien som är en av lagets mest erfarna ledargestalter blev avstängd efter matchen mot Rangers i veckan. Här ser ni varför.

Det går att diskutera avstängningens längd, men det går inte att diskutera hur vansinnigt dumt det var av Byfuglien. Om Winnipeg missar slutspelet får han ta en del av skulden på sig.

I övrigt ser det ut att gå precis som vi alla vetat. Boston skärper sig i sista stund och går till slutspelet. Ottawa säckade ihop på upploppet. LA tar sig i kragen, tar poängen som krävs och blir livsfarligt i slutspelets första omgång. Calgary eller Winnipeg avslutar säsongen efter grundserien. Chicago börjar bli varma i kläderna när det drar ihop sig till slutspel.

Det märkligaste av allt? Att Columbus Blue Jackets är överlägset NHL:s hetaste lag för tillfället: 2 förluster på sina 15 senaste matcher och 9 raka segrar. Skulle ha kunnat bli en bra säsong om inte för skadeeländet i höstas och den dåliga starten.

Grundserien är grundserien och playoffsen är playoffsen. Det låter som en plattityd men så är det.

Regerande Stanley Cup-mästarna LA Kings har legat utanför slutspelsplatserna nästan hela säsongen. Värsta Cup-baksmällan.

Men låt er inte luras: Anze Kopitar & Co kommer att bli livsfarliga i slutspelet. En verklig nitlott för den som möter dem i första omgången.

I prestigemötet mot Rangers såg Kings ut som gamla goda Kings: intensiv forechecking, blixtsnabba vändningar och opportunistiskt målskytte. Kopitar visade vilken rysligt bra spelare han är och lirare som Dustin Brown och Marian Gaborik spelade på en hög nivå.

LA ligger i skrivande stund på jämna poäng med Calgary i kampen om den tredje platsen i Pacific-divisionen. Lita på att Kings petar ut Calgary och möter Vancouver i första omgången i slutspelet. Det kan bara sluta på ett sätt.

Grundseriens betydelse ska inte överskattas. Anaheim, Rangers, St.Louis och Montréal ser bra ut nu, men frågan är hur långt de räcker i slutspelet.

Anaheim blev förödmjukat med hela 2-7 av Rangers i Madison Square Garden. Rangers var såväl snabbare, skickligare som tuffare. Det ska bara inte vara möjligt att ett lag som gör anspråk på Stanley Cup smälter ihop så totalt i det här skedet av säsongen. Efter två snöpliga slutspelsfiaskon börjar det vara upp till bevis för Anaheim.

St. Louis har satsat enormt mycket under de senaste säsongerna, spelat bra i grundserien – men floppat i slutspelet tre säsonger i rad. Börjar vara dags att leverera där också.

Tror inte Montréals tuffhet räcker till, men Carey Price kan bära laget till konferensfinalerna i östra konferensen. Rangers har ett brett lag, ett tufft försvar, skickliga och snabba anfallare och två mycket bra målvakter. Men det är tveksamt om det räcker till mot västra konferensens topplag.

Lär bli LA mot Chicago i västra konferensens finaler. Först måste LA förstås ta sig till slutspelet.

Är det här säsongen då Stanley Cup återvänder till östkusten? Det finns mycket som tyder på att styrkeförhållandena svängt i NHL.

Under de åtta säsongerna har Stanley Cup gått sex gånger till västra konferensen. Bara Pittsburgh och Boston har lyckats bryta trenden och till exempel 2014 och 2012 var finalerna mycket ensidiga tillställningar. Nu finns det förutsättningar för en betydligt jämnare finalserie med högst oviss utgång.

Pittsburgh gjorde rent hus under sin turné till västkusten: laget slaktade västra konferensens topplag Anaheim, besegrade regerande mästarna Los Angeles i förlängning och föll efter en suverän insats först på straffar mot San Jose (Derrick Pouliot hade en i stolpen med sekunder kvar av förlängningen).

I januari åkte NY Rangers hem med fulla poäng efter att ha mött Anaheim, Los Angeles och San Jose i deras hemarenor. I helgen besegrade Rangers topplaget Chicago efter förlängning – trots att stjärnmålvakten Henrik Lundqvist fortfarande är borta på grund av skada.

Så här har det gått när tre av topplagen i östra konferensen mött de största favoriterna i västra konferensen i vinter. Som ni ser har det varit jämnt.

NY Rangers

9.10 St. Louis-NY Rangers 2-3

3.11 NY Rangers-St. Louis 3-4 efter straffar

7.1 Anaheim-NY Rangers 1-4

8.1 Los Angeles-NY Rangers 3-4

7.2 Nashville-NY Rangers 3-2

2.3 NY Rangers-Nashville 4-1

8.3 Chicago-Rangers 0-1 efter förlängning

Pittsburgh

9.10 Pittsburgh-Anaheim 6-4

25.10 Nashville-Pittsburgh 0-3

21.1 Pittsburgh-Chicago 2-3 efter straffar

1.2 Pittsburgh-Nashville 0-4

15.2 Chicago-Pittsburgh 2-1 efter straffar

6.3 Anaheim-Pittsburgh 2-5

7.3 Los Angeles-Pittsburgh 0-1 efter förlängning

Tampa Bay

11.11 Chicago-Tampa Bay 3-2 efter straffar

3.2 St. Louis-Tampa Bay 2-1 efter förlängning

7.2 Tampa Bay-Los Angeles 2-4

8.2 Tampa Bay-Anaheim 5-3

10.2 Nashville-Tampa Bay 3-2 efter förlängning

12.2 Tampa Bay-St. Louis 3-6

16.2 Los Angeles-Tampa Bay 3-2

18.2 Anaheim-Tampa Bay 1-4

27.2 Tampa Bay-Chicago 4-0

När lagen från östra konferensen och västra konferensen mötts den här säsongen (läget före nattens omgång 10.3) har öst tagit 188 segrar, medan väst vunnit 197 gånger. Statistiken snedvrids förstås en del av lag som Carolina, Buffalo och Edmonton som förlorar mot allt och alla. Men det står jämnt mellan konferenserna.

Topplagen i västra konferensen är tuffa, tunga och har bra spelsystem – ta Los Angeles som ett praktexempel. Lagen i östra konferensen bygger sin framgång på fart, snabba vändningar och målvaktsspel – där har vi Rangers som ett praktexempel.

Förstås, grundserien är en sak och playoffsen en annan. Topplagen i väst kryllar av erfarenhet och vinnarskallar. Men om  det före säsongen såg ut som givet att Stanley Cup går till antingen Chicago eller Kalifornien är det inte alls lika uppenbart längre.

Inga riktiga storaffärer – frånsett Evander Kane-transaktionen en vecka innan transferfönstret stängde – men en mängd mindre transaktioner där Stanley Cup-kandidaterna försökte förstärka sina aktier inför slutspelet. Det summerar transfertidens utgång ganska väl.

Den livliga spelarhandeln beskriver hur jämnt det är i toppskiktet i NHL. Det är många lag som anser sig ha goda möjligheter att gå långt i slutspelet i vår: Montréal, NY Rangers, Pittsburgh, Anaheim, Chicago, St. Louis och LA hör till topplagen som ser ännu starkare ut nu.

Ur finländsk synpunkt är det intressantaste Kimmo Timonens övergång till Chicago. Efter alla besvikelser och förlorade finaler får han en sista chans att jaga Stanley Cup i en av de största favoriterna. Det skulle vara en sagolik avslutning på säsongen, som såg ut att gå helt förlorad efter att Timonen fått en blodpropp i lungorna under sensommaren, och karriären. Schysst av Philadelphias lagledning att ge Timonen chansen att gå dit han vill.

Jag tror fortfarande Blackhawks blir ett lag att räkna med i slutspelet, fastän spelet varit lite knackigt i grundserien. Chicago saknar förstås forwardsstjärnan Patrick Kane, som återvänder tidigast till en eventuell finalserie i västra konferensen. Han är aoersättlig. Samtidigt lämnade hans skada rum under lönetaket för att göra några precisionsvärvningar, som Timonen och duktiga tvåvägsforwarden Antoine Vermette. Timonen fyller ett behov i Chicago: lagets fyra bästa backar hör till de bästa i NHL, men bakom dem har det varit tunnare.

Intressant också att Olli Jokinen lär få en smak av slutspelet. Han har som bekant tillbringat hela sin långa karriär i högst mediokra lag och spelat 1 223 grundseriematcher, men bara 6 slutspelsmatcher. Jokinen tillför närmast bredd på centerpositionen i St. Louis, som också har ett grymt starkt lag. 

St. Louis har ett mobilt och skickligt försvar, som dock har saknat lite tuffhet. Nyförvärven Robert  Bortuzzo och Zdenek Michalek hjälper på den punkten. Anfallet är redan brett, tungt och farligt.

Nashville är ett osynat kort i slutspelet, men det blir en hård fight om segern i Central Division. Kanske inte helt lönar sig att räkna bort Winnipeg och heta Minnesota heller.

Sean Bergenheim är inget dåligt förvärv av Minnesota. Bergenheim var en av de mest eftertraktade spelarna innan transfertiden gick ut och han har alla förutsättningar att passa bra in i omgivningen och i Minnesotas spelstil. Men den viktigaste affären gjordes förstås för flera veckor sedan: målvakten Devan Dubnyk har varit en grym värvning.

Pacific Division ser däremot inte alls ut som samma getingbo som förra året, men precis som Chicago kommer LA att bli farligt i slutspelet. Kings kommer sannolikt att anstränga sig precis så mycket som krävs och inte ett dugg mer för att bli åtta i västra konferensen och få ett wild card till slutspelet.

Anaheim är för tillfället i en klass för sig och förstärkte försvaret ytterligare inför slutspelet. Men det finns frågetecken. Håller rookiemålvakten Frederik Andersens nerver i playoffsen? Kan Bruce Boudreau lotsa ett lag till framgång i slutspelet? Kan superstjärnorna Corey Perry och Ryan Getzlaf  axla ansvaret och leda laget?

Känns som att det blir Anaheim mot Chicago i västra konferensens finaler. Hur kul skulle inte det vara att OS-backparet Kimmo Timonen och Sami Vatanen möts? Timonen som gör sin sista karriär mot Vatanen som den här säsongen fått sitt stora genombrott i Anaheim.

Vinnaren av västra konferensen lär också ta hem Stanley Cup. Den östra konferensen känns fortfarande inte lika stark.

Kan löna sig att höja ett varningens finger för NY Rangers, som visat att finalplatsen förra våren inte alls var en tillfällighet. Rick Nash gör en grym säsong och laget har snabbhet, ett bra spelsystem, ett himla bra försvar och en vinnande målvakt. Stanley Cup-veteranen Tyler Kennedy tillför snabbhet och rutin, medan Keith Yandle gör Rangers försvar till ett av ligans absolut bästa. Rangers sopade faktiskt rent under sin turné i Kalifornien tidigare i vinter.

Montréals Carey Price har varit övermänsklig under de senaste veckorna och lär sno Vezina Trophy som bästa målvakt av Nashvilles Pekka Rinne. Canadiens är också ett lag som lever på sin snabbhet och sin förmåga till blixtsnabba omställningar, men de såg ut att väga lätt mot de tunga Pacific-lagen när de möttes i dagarna.

Pittsburgh har alla verktygen som behövs för att till och med utmana västra konferensens etta om Stanley Cup, förutsatt att målvakten Marc-André Fleury kan hålla samma nivå i slutspelet som i grundserien. Den här säsongen har han varit makalöst bra, men det saknar betydelse om han floppar i slutspelet igen. Fleury har inte gjort ett enda bra slutspel sedan Stanley Cup-våren 2009.

Tippar det blir Rangers i final igen. Mot Chicago. Och Chicago vinner och Kimmo Timonen får avsluta sin karriär på bästa tänkbara vis. Men det blir en intressant vår.