Fredrika Bremer (1801 - 1865)
Handling
Det börjar under en fest hos generalskan Mansfelt. Inspektorn och prosten sitter och talar om den rättrådiga och starka generalskan som styr och ställer med stor kraft på godset och själv har uppfostrat de tre sönerna. Den äldste styvsonen Peter ska gifta sig, den andra Lars Werner är ungkarl och läkare. Generalskans egen son Bruno har samma starka vilja och häftiga temperament som sin mor.
Snart uppdagas att ett drama pågår under festens glättiga yta. Peter har på grund av en ungdomsförvillelse dragit på sig en skuld. Den unge Bruno lovar hjälpa honom undan vanära.
I andra akten uppdagas den stora katastrofen. Det fattas en stor summa pengar i generalskans kassakista. Det bortslitna näsdukshörnet som hittas i kistan kommer från Brunos näsduk. I en stor scen ställs Bruno inför sin mors vrede. Hon befaller honom ner på knä - han vägrar. Då kommer det fruktansvärda straffet; moderns förbannelse över sin son. Han störtar ut genom fonden. Hon svimmar.
Nästa avdelning utspelar sig femton år senare. Ridån går upp för en scen ute i trädgården. Generalskans styvson doktorn är där med sin unge hustru, den kvicka Fransiska som berättar om hur hon mött den nyinflyttade mystiska främlingen på granngodset. ¨ Om jag hade anblicken av honom på ett symönster - vad skulle det bli för gudomlig kudde!¨ skämtar hon.
När Fransiskas väninna, den unga vackra Serena, träffar den mystiska grannen, blir hon djupt berörd. Hon känner först inte igen sin barndoms förälskelse, generalskans son Bruno. Han har återvänt till hembygden under annan identitet för att försonas med sin mor.
När det oundvikliga mötet sker vägrar den nu vithåriga generalskan känna igen sin son. Hon bryter av hans försök till öppenhjärtigt samtal och går ut med repliken: 'Det har blivit kallt, tycker jag.' Bruno faller förkrossad ned på knä. Han tröstas både av sin bror doktorn och av sin älskade Serena, vilka nu känner igen honom.
Rådslag vidtar nu inom den yngre generationen i familjen för att åstadkomma en försoning mellan generalskan och Bruno. Alla är rädda att hon ska återfalla i den sinnesjukdom som drabbade henne när sonen försvann femton år tidigare. När Serena till slut vågar uttala Brunos namn inför generalskan reagerar denna våldsamt och stänger in sig på sitt rum. Det blir Fransiska som slutligen går in till henne där hon ligger på golvet med det långa vita håret utslaget. Fransiska faller i gråt över den gamla kvinnans förvirrade sorg.
När allt är som mest tragiskt öppnas fonddörren och Bruno kommer in. I den avslutande försoningsscenen ber han sin mor om förlåtelse, hon omfamnar honom och faller sedan vanmäktig till hans bröst. De andra tror att generalskan dör men doktorn förklarar: ¨Hon sviktar av att åter känna ett hjärta i sitt bröst!¨
Fredrika Bremer, "Mor och son", handskrivet manus. Kungliga teaterns arkiv
- Antal akter:
- 5
- Svensk premiär:
- Mindre teatern, Stockholm, 1846-10-06
Det är en storslagen melodram med alla kända ingredienser som kärlek, svek, hämnd och försoning. Scenerna mellan den starka, djupt sårade kvinnan som kämpar för sitt förstånd och den förlorade sonen är mäktiga. Där finns också en kvick dialog och en hel del humor. Men - den är lång och alla personer är inte lika intressanta.