Hammarkullen i mitt hjärta

I HUVUDET PÅ JÄMO JämOs informationschef Eva Nikell växte upp i Göteborgsförorten Hammarkullen, vid torget som doftade mat och sprakade av färg. Idag har höghuset som hon bodde i rivits ned och skeppats till Ryssland.

 

Eva Nikell, informationschef på JämO

Det är sommar och varmt på den lilla vändplatsen framför Isidrias bil. Dofterna av god olivolja, fetaost, basilika, oliver och tomater sveper över mig. En grannkvinna handlar en stor korg med flera kilo auberginer och jag funderar över vad hon ska göra med dem. En annan kvinna handlar en lika stor låda med zucchini, ska familjen ha fest? Christina från Uruguay har visat mig hur man gör egen pasta, den är underbart god, ett riktigt hantverk. Isidrias kommer från Kurdistan, hans grönsaksbil parkeras en dag i veckan vid vändplatsen i Hammarkullen. Övriga dagar far han runt mellan Angereds andra förortsområden.

Att handla vid Isidrias grönsaks- och fruktbil är ingen snabb affär. Det kan ta upp till en timma ibland, av väntan, i samtal med grannar, insupandes färgerna; de svartblåa auberginerna, den knallgröna persiljan, de röda pepparfrukterna. Ibland spelar Isidrias sitt hemlands musik från en bärbar bandspelare. I solsken när jag har gott om tid är det både en sinnlig och en social upplevelse att vara där.

Vid den här tidpunkten har jag har bott i Hammarkullen i tre-fyra år. Det kom att bli tio år innan jag flyttade till Stockholm.

Under åren förändrades området drastiskt. Det stora åttavåningshuset vid torget där jag bodde monterades ned och såldes till den ryska staden Kaliningrad. Den blandning av svenskar, finnar, jugoslaver, greker och latinamerikaner som fanns i slutet av 70-talet gav vika för en utflyttningsvåg och en inflyttningsvåg. Ut flyttade svenskarna och många av de invandrargrupper som kommit till Sverige tidigt och hunnit skaffa sig en stabilitet i sitt nya hemland. Ut flyttade latinamerikanerna – tillbaka till Chile, Argentina, Uruguay – eller in till Göteborg. In flyttade krigsflyktingar från Irak och Iran, senare från Bosnien, Kosovo och Somalia. Hammarkullen blev en ”utlänningsenklav” och en TV-serie, en galen förort där människor hade vilda idéer. Samtidigt drabbades området av besparingar och den sociala nedrustningen ökade.

Idag är 57 procent av Hammarkullens befolkning utlandsfödd och drygt 70 procent har ”invandrarbakgrund” – ett begrepp med många olika betydelser. Arbetslösheten i området är hög, liksom socialbidragsberoendet. Idag har skolorna enstaka elever med två svenskfödda föräldrar, och mycket mindre resurser än vad man hade tidigare. Idag har många av barnen traumatiska krigsupplevelser som gör att våldet lätt växer på skolgårdarna. Tillmälen som ”hora” och ”fitta” används av barn som är för små för att förstå den reella innebörden av orden.

Idag är svenska förorter som Hammarkullen farligare platser än tidigare, även om läget inte är lika alarmerande som i Paris utkanter. Men det finns maffia och våldsamma uppgörelser mellan undrevärldengäng av typ OJ och Albanligan. Det finns torghandlare som säljer vapen för att försörja sig. Det finns nattöppna krogar dit vanligt folk sällan går och där polisen aldrig gör ett tillslag. Det finns klanledare som styr ”sitt folk” med järnhand, och inbördes strider mellan klanerna. Det finns religiösa ledare som värnar om en traditionell kvinnlighet och manlighet vilket kan skapa svåra slitningar mellan barn och föräldrar inom en familj. Där finns en desperation över arbetslösheten, drogmissbruket och de nedslitna bostäderna som föder ungdomsgäng och ungdomskriminalitet. Där finns framför allt en bristande tillit till vuxensamhället och den svenska överheten, något som bittert visade sig efter den stora diskoteksbranden för knappt tio år sedan.

Men det finns också en annan verklighet.

I Hammarkullen bor knappt 8 000 invånare från 101 nationer – en hel värld i miniformat. Här firas varje år i maj Sveriges största karneval mot främlingsfientlighet och rasism. Här är cirka 60 procent av befolkningen är under 18 år och här finns viktiga ungdomsverksamheter som Mixgården och Musikens Hus. Här spelar Sommarunderhållningen gratisteater på flera utomhusscener. Här arrangeras för sjunde gången en manskonferens i Folkets Hus under ledning av Sharaf hjältar.

I Emmahuset, en skola för barn mellan 6 och 12 år, vill personalen att barnens föräldrar ska komma till skolan och berätta om sina erfarenheter ifrån jordens alla hörn. Där lär sig våldsamma, krigsdrabbade pojkar att respektera andra pojkar och att respektera flickor. Där lär sig flickor att de har rätt att ha huvudduk eller låta bli, det viktiga är att de gör ett personligt val. Där trollar skolpersonalen med knäna för att möjliggöra barnens miljöengagemang, ett engagemang som imponerar på stadsdelspolitikerna. Och i Hammarkullsskolan höjde niondeklassarna sina betyg mest i hela Göteborg under höstterminen.

I Hammarkullen finns HARM – Hammarkullen reser motstånd – som kämpar emot den sociala nedrustningen och mot rasism och könsförtryck. Här finns Fikonträdet, en icke-våldsorganisation som bekämpar krig och massförstörelse. Härifrån kommer ”kändisar” som Laleh, Nabila, Yannick Tregaro och Jens Lekman.

I den näraliggande norrförorten Bergsjön invigdes nya Folkhögskolecentrum för knappt ett år sedan. I Kvinnofolkhögskolans avdelning går många kvinnor klädda i huvudduk, i hijab, nicab, chador eller någon annan form av täckande, traditionell kvinnodräkt som praktiseras i stora delar av världen. De läser kurser om kvinnors mänskliga rättigheter, de läser feministisk teori och vardagspraktik, de studerar svenska för invandrare eller arbetslivsorientering. Så går de ut i närsamhället och praktiserar sina kunskaper, bråkar med stadsdelspolitikerna, kräver bättre belysning på torget nattetid, utkämpar kvinnors ständiga strid för rätten att röra sig fritt i samhället. För dem sitter friheten inte i valet av huvudduk eller ej, utan i de kunskaper som gör det möjligt för dem att agera aktivt och förändra sina egna villkor.

Förorter som Hammarkullen och Bergsjön är stadda på resa – en utveckling på gott och ont – och frågan är var resan slutar?

För mig kommer Hammarkullen alltid att vara en plats mitt i hjärtat. 

Tillbaka