Belarusbloggen om Vitryssland

EU:s ministerråd beslutade igår att förlänga sin rådande sanktionspolitik gentemot den belarusiska (vitryska) regimen med ytterligare ett år, till oktober 2013. Hela beslutet finns här.

Den grundläggande slutsatsen är att inga förbättringar har skett på människorättsområdet i Belarus, och att det därför inte finns någon anledning att lätta på sanktionerna. Det är i och för sig en korrekt analys, men beslutet innebär tyvärr inte heller någon ytterligare press på regimen.

Det är förvisso ett problem för Lukasjenka att EU verkar ha slagit fast en definitiv nivå för när man kan tänka sig en sanktionslindring, nämligen frisläppande och påföljande rehabilitering av de politiska fångarna. Samtidigt är detta krav inte särskilt lyckat, eftersom det går att uppfylla utan några demokratiseringsreformer på systemnivå. När väl fångarna släppts och sanktionerna lindrats så kan Lukasjenka raskt ta nya fångar som gisslan.

Det är just detta smutsiga spel som den belarusiska regimen har ägnat sig åt under de senaste åren, och tyvärr ganska framgångsrikt. Sett över tid leder det i praktiken till att status quo upprätthålls i relationen mellan EU och Belarus, och problemet med det är att diktatur-regimen sitter kvar orubbad.

Jag hade önskat en mer aktiv och tydligare hållning från EU, i både ord och handling, i enlighet med det förslag som vi i Östgruppen presenterade i Sydsvenskan inför mötet. Det är till exempel beklagligt att EU inte förmår (inte vågar?) nämna saker vid dess rätta namn: Fusket i parlamentsvalet nyligen var inte – som Carl Bildt och hans kollegor i ministerrådet uttrycker det – ”ännu en missad möjlighet att hålla val i enlighet med internationell standard och OSSE:s riktlinjer”. Det var istället ett grovt brott mot de mänskliga rättigheterna där man berövade folket rätten att utse sina politiska företrädare, och det finns ingen anledning att använda förskönande omskrivningar i kritiken mot sådana brott.

De politiska sanktionerna ligger alltså fast och blir därmed kvar på en huvudsakligen symbolisk nivå, vilket innebär att Lukasjenka kan fortsätta håva in stora pengar från den lukrativa handel med EU-länder som flera belarusiska företag med starka kopplingar till honom är involverade i. Här hade smart riktade sanktioner mot dessa ekonomiska intressen kunnat spela en betydelsefull roll.

Sorgligt i sammanhanget är också visumfrågan, där EU skulle kunna göra så mycket mer. EU tycks ha låst sig vid föreställningen att ett avskaffat visumtvång måste vara ömsesidigt, och att den belarusiska regimen måste respektera de mänskliga rättigheterna INNAN en sådan reform kan genomföras. Men istället för att använda visumfriheten som ett redskap för att motverka isolering ger man därmed Lukasjenka en oförtjänt vetorätt och möjlighet att fortsätta begränsa befolkningens kontakter med omvärlden.

Sammantaget alltså ett ganska lamt agerande från EU, även om det också kunde varit sämre. Och de som hoppades att Nobels fredspris skulle inspirera EU:s utrikesministrar till ett mer aktivt engagemang för demokrati och mänskliga rättigheter fick tji.