M.I.A.:s sista album är en historia berättad ur flyktingens perspektiv
Lankesisk-brittiska artisten M.I.A., eller Maya Arulpragasam som hon egentligen heter, debuterade 2005 med albumet "Arular" och har gjort sig känd för sin blandning av västerländsk klubbmusik och så kallad världsmusik. Nu är hon aktuell med sitt femte album "AIM". I slutet av förra året släppte hon singeln "Borders", en kommentar till flyktingkrisen.
Tali da Silva, du har lyssnat på albumet "AIM". Fortsätter det på samma tema som singeln "Borders"?
- Ja, det gör det. M.I.A. kom ju själv som flykting till Storbritannien från Sri Lanka i mitten av 80-talet och flykten ur flyktingens perspektiv går som en röd tråd genom hela albumet.
Ibland är det väldigt tydligt berättat som i Michael Jackson-blinkningen "Ali r u ok". Den handlar om en Ali som nyss lämnat flyktinglägret i Calais, det som kallas för djungeln, och som Storbritannien nu planerar att bygga en mur mot för att skydda sig från. Och den här Ali är inte okej därför att han jobbar dag och natt för att kunna skicka hem något till dem som blev kvar.
Låten "Jump in" däremot, är mer som att få titta in i någons huvud som precis ska hoppa ner i en gummiflotte och förhoppningsvis ta sig över Medelhavet, någon som upprepar för sig själv att allt är i guds händer, nu gäller det bara att knäppa jackan, ta sig över gränsen och våga tro på drömmen.
Det låter inte som någon radiohit direkt. Är det ett svårlyssnat album?
- Ja, till viss del. I vissa fall för att det både soundmässigt och tempomässigt hamnar lite mittemellan dansgolvet och soffan, i andra fall funderar jag på om det kanske är ett medvetet val att det ska vara lite besvärligt och irriterande, precis som flyktingkrisen för oss i väst mest är ett besvärligt surr i bakgrunden som vi sällan låter komma upp till ytan.
Låten vi nyss hörde är kanske ingen jag kommer att återkomma till hur många gånger som helst, samtidigt är jag glad att jag hört den.
Men det finns hits också, som det lite oväntade samarbetet med forne pojkbandsstjärnan Zayn Malik, där hon precis som många manliga rappare låter någon med bättre sångröst stå för refrängen vilket oftast, och även i detta fall, blir väldigt bra.
Hon har ju sagt att det här ska bli hennes sista album, märks det på något sätt?
- Både och. Hon bjuder på sköna återblickar genom att citera och sampla sina egna gamla låtar. Men många av texterna känns märkligt ogenomarbetade för att vara hennes sista verk. Ordvitsar som inte tillför nåt, omotiverade rader som bara verkar få vara med för att de rimmar. Som att hon nöjt sig med första utkastet. Men å andra sidan är detta att hon tillåter sig vara så annorlunda och flummig något av det man tycker så mycket om med henne. "I'm someones shot of whiskey, not everyone's tea", som hon själv rappar på "Aim".
