publicerad: 2015
hinder
hinder
[hin´der]
substantiv
hindret; pl. ~, best. pl. hindren • äv. hinderlopp: 3000 m hinder
Singular | |
---|---|
ett hinder | obestämd form |
ett hinders | obestämd form genitiv |
hindret | bestämd form |
hindrets | bestämd form genitiv |
Plural | |
hinder | obestämd form |
hinders | obestämd form genitiv |
hindren | bestämd form |
hindrens | bestämd form genitiv |