publicerad: 1944
MERIDIAN mer1idia4n l. me1-, r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. Ordet förekom i ä. tid äv. i lat. form o. med lat. böjning, t. ex. Luth Astr. 55 (1584: Meridianus), Landsm. XVII. 3: 20 (1672: Meridiano, oblik form).
Ordformer
(mere- 1866. meri- 1584 osv.)
Etymologi
[jfr d., t. o. eng. meridian, fr. méridien; av lat. meridianus, adj. till meridies, middag]
jfr MIDDAGSLINJE.
1) astr. storcirkel på himlavalvet, sträckande sig genom polerna o. observationsortens zenit. Luth Astr. 56 (1584). Båda Styrmännen stodo .. med sina octanter, för att taga solens höjd, då den passerade meridianen. Gosselman SNAmer. 1: 38 (1833). Hägg PraktNav. 9 (1900). — särsk. (†) i uttr. under (en viss) meridian, på en viss meridian (se 2). Luth Astr. 59 (1584). Rom och Uraniburg ligga under en (dvs. samma) meridian. Krook Alm. 1702, s. 32. Landell Bligh 49 (1795).
2) geogr. storcirkel på jordytan, sträckande sig genom jordklotets poler; i allm. om hälften av en sådan storcirkel, sträckande sig från den ena polen till den andra. Orter som ligga på samma meridian. Luth Astr. 60 (1584). (Platsen ligger) 180 gr. 47 min. Väster om Greenvichs Meridian. Fréville Söderh. 2: 40 (1776). LbTopogr. 79 (1907). — jfr INITIAL-, JORD-, NOLL-MERIDIAN. — särsk.
a) (†) i uttr. jordisk meridian l. jordens meridian. Luth Astr. 58 (1584). En Jordens meridian. VetAH 1749, s. 240. Melanderhjelm Astr. 1: 7 (1795).
b) bildl. Man har varit van att draga den menskliga bildningens meridian genom Rom och Grekland. Tegnér (WB) 9: 354 (1843). särsk. i uttr. passera meridianen, fylla 50 år. DN 13/4 1941, Söndagsbil. s. 1.
3) fys. i oeg. anv. av 2, i uttr. magnetisk meridian, linje längs vilken en magnetnål inställer sig på en viss ort. VetAH 1820, s. 198. Hägg PraktNav. 9 (1900). jfr: Malmens magnetiska meridian. JernkA 1898, s. 323.
4) i grader indelad ring (l. hälft av en ring) av mässing o. d. vari en himmels- l. jordglob är upphängd o. vari den kan svängas. En Himmelsglob med des Meridian och Theca. BoupptSthm 12/7 1671. Swedenborg RebNat. 1: 214 (1711). — jfr MÄSSINGS-MERIDIAN.
Ssgr: A: (1, 2) MERIDIAN-BÅGE. astr. o. geogr. del av en meridian; jfr båge, sbst.1 2 b. VetAH 1756, s. 8. —
-CIRKEL.
1) astr. till 1: astronomiskt instrument uppställt i meridianens riktning o. använt för uppmätning av stjärnors rektascension o. deklination. ÅrsbVetA 1821, s. 189. Strömgren AstrMin. 2: 41 (1927).
(2) -GRAD. (meridian- 1749 osv. meridians- 1693—1823) om 1/360 av en meridian räknad ss. hel storcirkel runt jorden; jfr grad, sbst.1 3 d. Rosenfeldt Nav. 6 (1693). —
(1) -HÖJD. astr. en himlakropps höjd, då den passerar meridianen för en ort. Pettersson Nav. 10 (1853). —
(1) -INSTRUMENT. astr. instrument för observation av himlakroppars meridianpassager. Selander ÅrsbVetA 1837—41, s. 23. —
(2) -KEDJA.
1) geod. vid triangelmätning: triangelkedja som sträcker sig i riktning från norr till söder. KrigVAH 1837, s. 202. SFS 1887, Bih. nr 4, s. 10.
2) (föga br.) bärgskedja som (huvudsakligen) sträcker sig i riktning från norr till söder. Nyström Svedelius 4: 234 (1891). —
(2) -KVADRANT. fjärdedel av en meridian räknad ss. hel storcirkel runt jorden. Fock 1Fys. 7 (1853). VetAÅb. 1908, s. 204. —
(1) -PASSAGE. astr. en himlakropps passage genom meridianen för en viss ort. ÅrsbVetA 1824, s. 354. —
-PLAN, n.
2) fys. till 3, i uttr. magnetiskt meridianplan. Riktningen af deklinationsnålen för en särskild ort kallas för denna orts magnetiska meridian och det lodräta planet genom nålen för det magnetiska meridianplanet. Moll Fys. 3: 10 (1899). —
(1) -SKILLNAD. (meridian- 1747 osv. meridians- 1690) astr. om vinkeln mellan tvenne orters meridianplan. Rålamb 4: 21 (1690). —
(2) -VÄXT. bot. växt som har bladskivorna ställda vertikalt i riktning från norr till söder, kompassväxt. SvUppslB 15: 845 (1933). —
(1) -ÖPPNING. i taket på astronomiskt observatorium anbragt öppning inriktad i meridianens riktning. Lindhagen Astr. 163 (1858).
B (†): MERIDIANS-GRAD, -SKILLNAD, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content