iBet uBet web content aggregator. Adding the entire web to your favor.
iBet uBet web content aggregator. Adding the entire web to your favor.



Link to original content: https://sv.wikipedia.org/wiki/Fon_(fonetik)
Fon (fonetik) – Wikipedia Hoppa till innehållet

Fon (fonetik)

Från Wikipedia

En fon är inom lingvistiken, speciellt fonetiken, det minsta urskiljbara ljudsegmentet i mänskligt tal som frambringas av talapparaten och som ingår i ett talat språk.[1][2] Foner beskrivs på fysikaliska grunder (vilka akustiska egenskaper de har) och inget avseende fästs vid hur fonerna påverkar ordens betydelse.[3][4] Närliggande och ibland synonyma begrepp är segment[5] och (språk)ljud, engelska (speech) sound,[6]

Begreppet fon, som studeras inom fonetiken, skall skiljas från fonem, som studeras inom fonologin: foner som har något olika akustiska egenskaper representerar i ett visst språk samma fonem, om variationen mellan fonerna inte kan ändra betydelsen hos ord.[7]

En fon (ett segment) är en enskild fysikalisk händelse.[1][8] Foner (segment) åtskiljs auditivt eller med mätinstrument.[9] Foner transkriberas fonetiskt med symboler från Internationella fonetiska alfabetet (IPA), som är utformat för att fonetiskt kunna återge alla språkljud i alla språk,[10] varvid symbolerna sätts inom hakparentes [ ][11].

Ordet fon är tvetydigt. Flera framställningar av fonetisk teori utsträcker betydelsen av ”fon” till att beteckna en typ av ljud, snarare än en enskild fysikalisk händelse.[12][13] En IPA‑symbol inom hakparentes kan därför också vara en beteckning för en typ av ljud, vilket ytterst leder till att beteckningssättet för allofoner (varianter av fonem) blir detsamma som sättet att transkribera ett segment i faktiskt tal.[14]

När fonetiker låter fon beteckna det första steget av typisering och abstrahering snarare är varje fysikaliskt ljud, blir ”fon” och ”segment” inte helt synonyma.[12]

Teori om foner

[redigera | redigera wikitext]

Segment (foner) som fysikalisk verklighet

[redigera | redigera wikitext]

Vetenskaplig forskning om språkljud utgår vanligen från postulaten att talat språk kan beskrivas som en följd av distinkta, åtskilda (engelska discrete) foner (ljudsegment),[6] och att dessa foner i världens alla språk hämtas från en ändlig mängd möjliga ljud.[15]

De teoretiska antagandena att talat språk kan delas upp i segment på fysikaliska grunder, och att där finns en universell uppsättning möjliga foner, har ifrågasatts för att antagandena inte skulle vara grundade i verkligheten.[16][15][17][18] Mycket av informationen i talat språk finns i relationer som sträcker sig över flera ljud.[16] Verkligt talat språk är ett kontinuum i vilket ett ljud gradvis kan övergå i ett annat.[19] På fysikaliska grunder skulle sådana övergångar kunna räknas som segment.[20] Uppdelning av tal i segment är därför ibland beroende av kunskap om det talade språkets fonem.[20] Modellen med fonetiska segment, och ett ändligt antal av typer av foner, har dock visat sig användbar och teoretiskt försvarlig.[20][15][16]

Segment indelas i vokaler och konsonanter.[6] Vid uttal av vokaler är ansatsröret relativt öppet; vid uttal av konsonanter relativt slutet, eller momentant helt slutet.[6]

Foner är icke analyserade ljud

[redigera | redigera wikitext]

En fon (ett segment) är ett icke analyserat språkljud.[21] En fon urskiljs i talflödet utan att forskaren uttalar sig om dess fonologiska status, huruvida den är ett betydelseskiljande fonem.[22]

Många svensktalande uttalar orden ⟨fin⟩, ⟨vin⟩, ⟨sil⟩, ⟨ila⟩, ⟨ivrig⟩ med ett j‑ljud efter i‑ljudet.[23] En fonetiker skulle i fonetisk transkription transkribera sådant tal som [fiːjn], [viːjn]] och så vidare.[23] I [fiːjn] noteras fyra segment som representeras av var sitt tecken, [f], [i], [j] och [n] (triangulärt kolon ː visar att ett segment är långt). En fonologisk analys skulle dock visa att [iːj] är en variant (allofon) av det svenska fonemet /iː/;[a] fonologisk transkription vore /fiːn/, /viːn/ och så vidare.[23] I ordet ⟨fin⟩ identifieras tre fonem – /fiːn/ – även om talaren uttalar ordet som [fiːjn]. Användningen av ⟨⟩, [] och // i transkription förklaras nedan.

Suprasegementala aspekter på talat språk

[redigera | redigera wikitext]

Talat språk kan inte uttömmande beskrivas som en följs av segment. Förutom en följd av segment (foner) utmärks talat språk av suprasegmentell information (prosodem) som kvantitet (längd) och tonaccent.[25][26] Suprasegmentella egenskaper sträcker sig över en följd av flera segment.[27]

Transkription och Internationella fonetiska alfabetet

[redigera | redigera wikitext]

När segment transkriberas fonetiskt används vanligen Internationella fonetiska alfabetet (IPA). I fonetisk transkription sätts IPA‑symbolerna inom hakparenteser,[28] som i [fiːjn]. Fonematisk transkription i fonologisk analys markeras med snedstreck,[29][b] /fiːn/, och transkription med ett språks vanliga skrivtecken markeras ibland med vinkelparenteser,[31][32] ⟨fin⟩[c]. Suprasegmentell information (prosodem) transkriberas i IPA genom specialtecken, som sätts bredvid eller över symbolerna för segment.[33]

Visualisering av segment

[redigera | redigera wikitext]
Bild A. Spektrogram och ocillogram av ordet pronouncing. Vanlig engelsk stavning har använts i stället för Internationella fonetiska alfabetet. Med IPA skulle segmenten skrivas [pɹəˈnaʊn̩sɪŋ]
Bild B. Spektrogram av det svenska ordet ⟨glas⟩. Segmentgräserna är tydliga, men ljudens kvalitet ändras något under tiden när ljuden uttalas.

Foner (segment) åskådliggörs av fonetiker med instrument som mäter frekvenser i tal. Överst i Bild A visas ett oscillogram, som visar den sammansatta svängningsrörelsen,[34] och nederst i Bild A visas en spektrogram, som visar frekvenser på y‑axeln och intensitet med svärta i en gråskala[35]. X‑axeln är tidsaxel. Segment är urskiljbara, fast med övergångszoner. I diftongen ⟨ou⟩, IPA [aʊ] syns att vokalljudet ändras under uttalet av diftongen.

Fonetisk ekvivalens, fontyp och allofoner

[redigera | redigera wikitext]

Ordet fon har en dubbel betydelse. För det första kan fon beteckna en unik händelse.[8][36] Fon kan beteckna vart och ett av de segment som en människa uttalar i faktiskt tal. Varje segment som uttalas skulle kunna transkriberas fonetiskt inom hakparenteser, enligt IPA:s konventioner.

För det andra kan fon eller språkljud (speech sound) beteckna en typ av ljud.[12] Forskare postulerar att många fysikaliska drag hos de unika segment som uttalas inte är lingvistiskt relevanta, till exempel att en person uttalar sina segment med en låg manlig röst.[25] Ordet fon kan därför övergå till att betyda en klass eller en typ av segment; det kan betyda alla segment som är fonetiskt ekvivalenta för mänskliga åhörare, ehuru icke fysikaliskt identiska.[36][13] De engelska termerna phone type och tyska phontyp betecknar denna övergång i betydelse från enskild händelse (event, Instanz) till en typ.[8][3]

Eftersom fonetisk analys, som markeras med hakparenteser, kan identifiera typer av ljud, används transkriptionssättet med hakparenteser, något tvetydigt, även som ett sätt att beteckna allofoner, fastän fon (en konkret händelse) och allofon (ett abstrakt begrepp) är skilda begrepp[37].

Terminologisk historia

[redigera | redigera wikitext]

På 1900‑talet etablerades språkbruket att fonetikens undersökningsobjekt är (bland annat) foner,[38] medan fonologins undersökningsobjekt är fonem[39].[d] Idén om skillnaden mellan fon (språkljud) och fonem utvecklades från 1870‑talet fram till 1920‑talet.[41] Termen ”fon” myntades dock ganska sent, senast 1935. [42] Termen fon (phone) har en svagare ställning än fonem; till exempel används den inte av International Phonetic Association i Handbook of the International Phonetic Association, utan segment och speech sound används i stället av IPA.[43] I många texter, särskilt äldre texter, diskuteras därför fonbegreppet (både i betydelsen ”enskild händelse” och ”typ”) utan att termen ”fon” används.

Etymologi

[redigera | redigera wikitext]

Ordet fon (engelska phone, tyska phon) kommer av grekiska φωνή (phōnḗ, ”ljud”), men har i den moderna betydelsen använts sedan 1940‐talet.[43]

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Anmärkningar

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Traditionellt räknas långt och kort i‑ljud som olika fonem (Svenska Akademiens språklära sidan 13), medan nyare analys av Tomas Riad[24] räknar kort och långt i-ljud som allofoner av fonemet /i/.
  2. ^ Konventionen med // och [] skapades av Bernard Bloch.[30]
  3. ^ Vinkelparentes har skrivits med <> Unicode LESS THAN U+003C och GREATER THAN U+003E), men skrivs idag hellre med MATHEMATICAL LEFT ANGLE BRACKET U+27E8, och MATHEMATICAL RIGHT ANGLE BRACKETU+27E9.
  4. ^ Terminologin om fonologi kompliceras av att termerna phonematics, phonematic (fonematik, fonematisk) och phonemics, phonemic (fonemik, fonemisk) också finns. Dessa termer har använts som synonymer till eller beteckningar för underavdelningar av fonologin.[40] Termen fonologi blir alltmer dominerande,[40] men övriga termer används ibland, till exempel i fonematisk transkription. Alla termer bildade till fonem‑ kan uppfattas som synonyma med fonologi(sk), eller hophörande med fonologin.

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b] Bertil Malmberg, Svensk fonetik. Fjärde upplagan, tredje tryckningen, Malmö 1984. ISBN 91-40-01617-X. Sidorna 12–13.
  2. ^ David Crystal, A Dictionary of Linguistics and Phonetics. Andra upplagan. Oxford 1985. Sidan 227.
  3. ^ [a b] Tom Bäckström, Okko Räsänen, Abraham Zewoudie, Pablo Pérez Zarazaga, Liisa Koivusalo, Sneha Das, Esteban Gómez Mellado, Mariem Bouafif Mansali, Daniel Ramos och Mohammad Hassan Vali. ”Introduction to Speech Processing: 2.3. Linguistic structure of speech” (på engelska). Aalto‑universitetet. https://speechprocessingbook.aalto.fi/Introduction/Linguistic_structure_of_speech.html. 
  4. ^ Bertil Malmberg, Lärobok i fonetik. Fjärde upplagan, tredje tryckningen, Malmö 1984. ISBN 91-40-01617-X. Sidorna 15–16.
  5. ^ Nationalencyklopedin, artikeln ”fon”. Hämtdatum 29 juni 2017. [1].
  6. ^ [a b c d] Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet. Cambridge 1999. ISBN 0 521 65236 7. Sidorna 3 och 6.
  7. ^ David Crystal, A Dictionary of Linguistics and Phonetics. Andra upplagan. Oxford 1985. Sidan 228.
  8. ^ [a b c] Karl Heinz Wagner. ”Einführung in die Phonetik und Phonologie” (på tyska). Bremens universitet. http://www.fb10.uni-bremen.de/khwagner/phonetik/pdf/phonologie.pdf. Läst 11 november 2024. 
  9. ^ Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet. Cambridge 1999. ISBN 0 521 65236 7. Sidan 5.
  10. ^ Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet. Cambridge 1999. ISBN 0 521 65236 7. Sidorna 3 och 159.
  11. ^ Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet. Cambridge 1999. ISBN 0 521 65236 7. Sidan 28.
  12. ^ [a b c] P. Ritter, ”Phonetik und Phonologie: Die Lehre von den Lauten der Sprache”, sidorna 55–85 i Johannes Volmert (redaktör) Grundkurs Sprachwissenschaft. Eine Eingang in die Sprachwissenschaft für Lehramtstudiengänge, femte upplagan. München 2005. Sidorna 76–77.
  13. ^ [a b] John Laver, Principles of phonetics. Cambridge och New York 1994. Sidan 29, 42, 47, 436 och 556.
  14. ^ John Laver, Principles of phonetics. Cambridge och New York 1994. Sidan 556.
  15. ^ [a b c] Luca Gasparri, ”Phonetic Segments and the Organization of Speech” i Philosophy of Science årgång 86 nummer 2 2019, sidorna 304–324.
  16. ^ [a b c] John Laver, Principles of phonetics. Cambridge och New York 1994. Sidorna 566–568.
  17. ^ Klaus J. Kohler, ”From Phonetics to Phonology and Back Again” i Phonetica 2012; 69, DOI: 10.1159/000351218.
  18. ^ Robert Port (januari 2007). ”The graphical basis of phones and phonemes” (på engelska). doi:10.1075/lllt.17.29por. https://www.researchgate.net/publication/228574176_The_graphical_basis_of_phones_and_phonemes. Läst 11 november 2024. 
  19. ^ Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet. Cambridge 1999. ISBN 0 521 65236 7. Sidorna 4 och 5.
  20. ^ [a b c] Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet. Cambridge 1999. ISBN 0 521 65236 7. Sidorna 33–37.
  21. ^ ”Glossary of linguistic terms: Phone” (på engelska). SIL. https://glossary.sil.org/term/phone. Läst 10 november 2024. 
  22. ^ R. L. Trask, A Dictionary of Phonetics and Phonology. London och New York 1996. Sidan 264.
  23. ^ [a b c] Bertil Malmberg, Svensk fonetik. Fjärde upplagan, tredje tryckningen, Malmö 1984. ISBN 91-40-01617-X. Sidan 59.
  24. ^ Tomas Riad (september 1997). ”Svenskt fonologikompendium”. sid. 34. https://www.su.se/polopoly_fs/1.29954.1320939955%21/Svenskt_Fonologikompendium.pdf. Läst 11 november 2024. 
  25. ^ [a b] Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet. Cambridge 1999. ISBN 0 521 65236 7. Sidorna 3–4.
  26. ^ Tomas Riad (september 1997). ”Svenskt fonologikompendium”. sid. 13. https://www.su.se/polopoly_fs/1.29954.1320939955%21/Svenskt_Fonologikompendium.pdf. Läst 11 november 2024. 
  27. ^ Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet. Cambridge 1999. ISBN 0 521 65236 7. Sidan 13.
  28. ^ Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet. Cambridge 1999. ISBN 0 521 65236 7. Sidan 27.
  29. ^ Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet. Cambridge 1999. ISBN 0 521 65236 7. Sidan 160.
  30. ^ Daniel Jones, ”The history and meaning of the term ’phoneme’”, sidorna 1–20 i Le Maître Phonétique, Troisième Série, volym 35 (72), juli–december 1957, supplement. Sidan 19.
  31. ^ Hans Kronning (2011). ”Fonologiska processer i franskan”. Institutionen för moderna språk vid Uppsala universitet. sid. 15. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1316461/FULLTEXT01.pdf. Läst 11 november 2024. 
  32. ^ ”Linguistic Notation Conventions” (på tyska). Bremens universitet. https://www.uni-bremen.de/fileadmin/user_upload/fachbereiche/fb10/fb10/pdf/e-sc/notation-conventions.pdf. Läst 11 november 2024. 
  33. ^ Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet. Cambridge 1999. ISBN 0 521 65236 7. Sidorna 22–24.
  34. ^ Bertil Malmberg, Lärobok i fonetik. Fjärde upplagan, tredje tryckningen, Malmö 1984. ISBN 91-40-01617-X. Sidorna 38.
  35. ^ David Crystal, A Dictionary of Linguistics and Phonetics. Andra upplagan. Oxford 1985. Sidan 284.
  36. ^ [a b] Bernhard Bloch, ”Studies in colloquial Japanese IV: phonemics”, sidorna 86–125 i Language årgång 26, 1950. Sidan 90.
  37. ^ John Laver, Principles of phonetics. Cambridge och New York 1994. Sidan 42 och 556.
  38. ^ Daniel Jurafsky och James H. Martin (20 augusti 2024). ”Speech and Language Processing. Chapter H Phonetics” (på engelska). Stganford univeristy. https://web.stanford.edu/~jurafsky/slp3/H.pdf. Läst 13 november 2024. 
  39. ^ David Crystal, A Dictionary of Linguistics and Phonetics. Andra upplagan. Oxford 1985. Sidorna 228–231.
  40. ^ [a b] R. L. Trask, A Dictionary of Phonetics and Phonology. London och New York 1996. Sidorna 264 och 267.
  41. ^ Daniel Jones, ”The history and meaning of the term ’phoneme’”, sidorna 1–20 i Le Maître Phonétique, Troisième Série, volym 35 (72), juli–december 1957, supplement.
  42. ^ W. L. Graff (William Laurens Graff), ”Remarks on the Phoneme”, sidorna 83–87 i American Speech volym 10 nummer 2, april 1935.
  43. ^ [a b] Klaus J. Kohler, ”From Phonetics to Phonology and Back Again” i Phonetica 2012; 69, sidorna 254–273, DOI: 10.1159/000351218. Sidan 261.
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fon_(fonetik)&oldid=56259326”