Bebhionn
| Bebhionn | |
 Bebhionn sedd från rymdsonden Cassini. | |
| Upptäckt[1][2][3] | |
|---|---|
| Upptäckare | Scott S. Sheppard, David C. Jewitt och Jan Kleyna |
| Upptäcktsplats | Mauna Kea, Hawaii |
| Upptäcktsdatum | 4 maj 2005 |
| Upptäcktsmetod | 8,2 m Subaru-teleskop |
| Beteckningar | |
| MPC-beteckning | S/2004 S 11 |
| Uppkallad efter | Efter Bébinn i irländsk mytologi[4] |
| Omloppsbana | |
| Apoapsis | 25 148 000km |
| Periapsis | 9 090 000 km |
| Halv storaxel | 17 119 000 km |
| Banmedelradie | 16 950 000 km |
| Excentricitet | 0,336 (2005); 0,484 (2017) [3] |
| Siderisk omloppstid | 822 dygn |
| Medelomloppshastighet | 5037,7 km/h[3] |
| Inklination | 41,0°[2] |
| Måne till | Saturnus |
| Fysikaliska data | |
| Dimensioner | 6 km (2005), 3 km (2017) |
| Omkrets | 18,8 km[3] |
| Area | 113,10 km2[3] |
| Volym | 113 km3[3] |
| Medeldensitet | 2,3 g/cm3[3] |
| Rotationsperiod | 16 h[5] |
| Albedo | 0,04 (2017)[3] |
| Skenbar magnitud | +24,1 |
Bebhionn är en av Saturnus månar. Den upptäcktes av Scott S. Sheppard, David C. Jewitt, Jan Kleyna och Brian G. Marsden år 2005, och gavs den tillfälliga beteckningen S/2004 S 11.[1][2] Bland Saturnus månar är den numrerad som XXXVII, det vill säga som nummer 37.
Bebhionn är 6 kilometer i diameter och har ett genomsnittligt avstånd på 16 950 000 kilometer från Saturnus. Den har en lutning av 41° mot ekliptikan (18° till Saturnus ekvator) och med en excentricitet av 0,333.[2] Den tillhör den galliska gruppen av Saturnus månar tillsammans med Albiorix, Erriapo och Tarvos och är gruppens minsta medlem. Den galliska gruppen har en prograd rörelse, men de räknas ändå till de irreguljära satelliterna på grund av deras äggformade och vinklade banor.[3] Gruppens gemensamma banelement tyder på ett gemensamt ursprung ur en större himlakropp, som brutits sönder.[6] Observationer efter upptäckten har emellertid avslöjat att den största medlemmen i gruppen, Albiorix, uppvisar två olika färger: en röd nyans som överensstämmer med Erriapo och Tarvos, och en nyans med mindre rött. Det har därför föreslagits att Erriapo och Tarvos kan vara fragment från Albiorix, som lämnat en stor, mindre röd krater efter sig, när de brutits loss.[7]
Omloppstiden för Bebhionn har uppmätts med ISS-kameran i Cassini-Huygens till cirka 16 timmar.[5]
Namngivning
[redigera | redigera wikitext]Månen är namngiven efter Bébinn i irländsk mytologi[4], födelsens gudinna, känd för sin stora skönhet.
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b] ”IAUC 8523: NEW SATELLITES OF SATURN” (på engelska). Central Bureau for Astronomical Telegrams. IAU (Internationella astronomiska unionen). 4 maj 2005. http://www.cbat.eps.harvard.edu/iauc/08500/08523.html. Läst 12 juli 2019.
- ^ [a b c d] ”MPEC 2005-J13 : TWELVE NEW SATELLITES OF SATURN” (på engelska). Minor Planet Center (MPC). IAU (Internationella astronomiska unionen). 5 maj 2005. https://minorplanetcenter.net//iau/mpec/K05/K05J13.html. Läst 12 juli 2019.
- ^ [a b c d e f g h i] ”Bebhionn” (på engelska). In depth; by the numbers. NASA Science. 5 december 2017. https://solarsystem.nasa.gov/moons/saturn-moons/bebhionn/in-depth/. Läst 13 juli 2019.
- ^ [a b] ”IAUC 8826: Satellites of Jupiter and Saturn” (på engelska). Central Bureau for Astronomical Telegrams. IAU (Internationella astronomiska unionen). 5 april 2007. http://www.cbat.eps.harvard.edu/iauc/08800/08826.html. Läst 11 juli 2019.
- ^ [a b] T. Denk, S. Mottola, T. Roatsch, H Rosenberg och G Neukum (2011). ”Rotation Periods of Irregular Satellites of Saturn (abstract 1452)” (på engelska). EPSC/DPS conference 2011 DPS conference 2011,Nantes (Frankrike. http://meetingorganizer.copernicus.org/EPSC-DPS2011/EPSC-DPS2011-1452.pdf. Läst 13 juli 2019.
- ^ Gladman, B. J.; Nicholson, P. D.; Burns, J. A.; Kavelaars, J. J.; Marsden, B. G.; Holman, M. J.; Grav, T.; Hergenrother, C. W.; Petit, J.-M.; Jacobson, R. A.; Gray, W. J. (12 juli 2001). ”Discovery of 12 satellites of Saturn exhibiting orbital clustering” (på engelska). Nature 412: sid. 163–166. http://www.nature.com/nature/journal/v412/n6843/abs/412163a0.html. Läst 11 juli 2019.
- ^ Grav, T. och Bauer, J.. ”A deeper look at the colors of Saturnian irregular satellites” (på engelska). https://arxiv.org/abs/astro-ph/0611590. Läst 11 juli 2019.
| |||||||||||
