I mars 1998 hölls ett symposium vid Institutionen för Nordiska språk vid Gents universitet med temat ”Att se med andra ögon – författaren i ett transnationellt perspektiv”. En av de inbjudna talarna var Merete Mazzarella, professor i svensk litteratur vid Helsingfors universitet, ledande kulturpersonlighet i Finland samt skönlitterär författare. I sitt föredrag belyste hon det tvärnationella perspektivet i sitt författarskap och hon framhöll hur hennes mångkulturella och mångspråkiga bakgrund har präglat hela hennes verksamhet både som författare och som forskare.

Strax efter konferensen kom det e-post från Merete Mazzarella innehållande en liten notis som hon hade publicerat i Hufvudstadsbladet vid sin hemkomst till Helsingfors. Tidningsnotisen låter så här:

På Bio Nordias damtoalett handlade graffitin åtminstone för nån vecka sen helt och hållet om språkfrågan. ”Tvångssvenska är rasism”, hade någon skrivit och under det påståendet hade många, med olika stil och vid olika tidpunkter, utropat: ”Jo!”. ”Varför ska svenskarna i Sverige inte läsa finska?” undrades det vidare, och också den ståndpunkten hade dragit till sig åtskilliga instämmanden. Den dag jag var där slutade dialogen i alla fall i uppbygglighetens tecken, nämligen så här: ”Utbildning är ett erbjudande från samhällets sida. Varför kan vi inte vara en smula tacksamma?”

Några dagar senare satt jag på flyget till Bryssel. I raden bakom mig satt en finsk man i yngre medelåldern som på engelska myndigt – och ganska högt – docerade om förhållandena i Finland för sin granne, en ung lettiska. ”Vi har fortfarande några människor som har svenska som modersmål”, hörde jag honom förklara, ”men de är få och blir hela tiden färre så de saknar all betydelse. Själv har jag läst svenska i skolan men jag talar det aldrig.”

Dagen därpå stod jag på ett blåsigt torg i Gent, mellan katedralen och den flamländska teatern. Guiden förklarade att det hade räckt mycket länge innan man hade fått teater på flamländska eftersom den franskspråkiga bourgeoisin så fullständigt saknade intresse för det flamländska och att all undervisning vid stadens universitet hade getts på franska långt in på nittonhundratalet. ”Men nu saknar de franskspråkiga gudskelov all betydelse. Själv har jag läst franska i skolan men jag talar det aldrig.” Jag tänkte tillbaka och tankarna stannade vid damtoaletten på Bio Nordia. Jag vågar knappast gå dit igen för det är inte gott att veta vart dialogen har tagit vägen.

Denna notis illustrerar på ett förträffligt sätt den gemensamma referensram som gäller för språkbrukare i tvåspråkiga områden. Episoden innehåller ett antal påfallande likheter i språkligt beteende och i språkattityder, som tillfälligtvis har iakttagits och sammanförts av en observatör. Just därför att det inte kan vara tal om ömsesidig påverkan eller mönsterbildning är det intressant att fastslå parallelliteten i språkbeteende mellan människor i Belgien och i Finland.

Pluricentrism

Förhållandena i tvåspråkiga länder är relativt väl­utforskade bl.a. när det gäller språklagstiftning­en, språkförhållandena i skolan och utbildningen, kartläggningen av det faktiska bruket av de olika berörda språken och attityderna till dessa. Där­emot finns det inte lika mycket forskning om förhållandena kring de s.k. pluricentriska språken, d.v.s. språk som talas i flera länder, som i många fall har status av officiellt språk i dessa länder och som orienterar sig på olika normgivande centra.

Detta fenomen är inte alls ovanligt; det finns ju inget ett-till-ett-förhållande mellan språkområde och nation. Tyska har till exempel officiell status i 6 länder med sammanlagt drygt 90 miljoner talare; portugisiska är officiellt språk i 7 länder och det talas av ca 150 miljoner människor och spanska talas av mer än 300 miljoner människor i 23 officiellt spanskspråkiga länder – engelskan intar med sin unika roll som världens lingua franca förstås en alldeles egen, speciell ställning. Ovannämnda fenomen leder allt som oftast till att språket utvecklar sig åt olika håll i de olika delarna av språkområdet och att det alltså uppstår språkvariationsmönster som sammanfaller med nationsgränserna. I de flesta pluricentriska språk­områden rör det sig om ett förhållande mellan en i språkligt avseende dominerande nation (i fortsättningen ’D-området’) och ett eller flera språk­samhällen som av historiska skäl befinner sig eller har befunnit sig i ett underläge (i fortsättningen­ ’Ö-området’, d.v.s. den övriga delen utanför den dominanta). För att beteckna varieteterna som talas i de olika delarna av språkområdet används här termen ”natiolekt”­ – termen är präglad efter samma mönster som socio-, krono-, dia-lekt. En annan term för samma företeelse som man också möter i facklitteraturen är ”nationell varietet”.

Intresset för utforskandet av frågor i samband med pluricentrisk språkvariation har tilltagit betydligt under de senaste decennierna och är som regel störst i Ö-området inom språkområdet. I D-området tenderar man att betrakta denna variation som avvikelser från normen, och jämställer en natiolekt med dialekter och regionala varieteter. Den australiensiska språkforskaren Michael Clyne menar dock att natiolekter å ena sidan och dialekter eller regionala varieteter å andra sidan i alla fall skiljer sig i fråga om status. Att skilja natiolekter från dialekter eller regionala varieteter på rent lingvistiska kriterier är inte helt själv­klart. Detta är föga överraskande eftersom det över lag är omöjligt att enbart på lingvistiska grunder avgöra om två lingvistiska system måste betraktas som två skilda språk eller som två varieteter av ett och samma språk. Utomspråkliga faktorer – politiska faktorer, identifikationsmönster, attityder o.d. – spelar en avgörande roll vid dylika avgränsningsfall (jfr dansk dialekt) och detta gäller i ännu högre grad vid beskrivning av pluricentrisk språkvariation.

Diskussionen kring pluricentriska språk är oupplösligt förbunden med två frågor: å ena sidan förhållandet mellan språk och identitet, å andra sidan förhållandet mellan språk och makt. Språk­utvecklingen i ett Ö-område kan anta helt olika former beroende på bl.a. följande, delvis överlappande faktorer:

 •    identifikationsvärdet som den egna natiolekten har för talarna i ett Ö-område

 •    graden av ojämlikhet i relationen till D-området (styrs t.ex. språkanvändningen i de berörda länderna helt utifrån den mest dominerande och normgivande delen inom språkområdet bl.a. i form av ordböcker, stilhandböcker, grammatikor?)

 •    natiolektens status inom det aktuella Ö-området (är det t.ex. det enda officiella språket eller konkurrerar det med andra officiella språk?)

 •    befolkningsstorleken och andra demografiska och etniska faktorer i Ö-området

 •    Ö-områdets politiska och ekonomiska status

 •    historiska faktorer som ligger till grund för utvecklingen av ett gemensamt språk i D- och Ö-området (kolonisering, emigration o.s.v.)

Konvergens–divergens-problematiken

Maktrelationer är självklart inte statiska, utan de utvecklas i takt med förändringar i ekonomisk och politisk styrka och demografisk koncentration. Förhållandevis små skillnader mellan två eller fler natiolekter kan genom språkplanering avsiktligt förstoras i syfte att stimulera språkets symbolfunktion därför att en del av ett språkområde vill profilera sig som en separat politisk och kulturell en­het. Så delades t.ex. under 1990-talet serbokroatiskan upp i två skilda språk, serbiska och kroatiska, t.o.m. med var sitt alfabet. Likaså förekommer det att man genom språkplanering söker förminska avståndet mellan två natiolekter. Så har t.ex. sedan Berlinmurens fall distinktionen mellan öst- och västtyska kommit på glid och det är inte längre tal om en BRD- och en DDR-variant av tyskan. Fenomenet att två språkvarieteter utvecklas i riktning mot större likhet kallas för ”konvergens”; när två varieteter däremot utvecklas i riktning mot större olikhet talar man om ”divergens”.

Konvergens–divergens-perspektivet är en gynnsam infallsvinkel vid studiet av pluricentriska språk. Olika typer av natiolekter kan uppstå beroende på graden av konvergens eller divergens (uppträder t.ex. konvergens i fråga om hela det lingvistiska systemet eller endast på en viss lingvistisk nivå?), och beroende på det sociala och kulturella avståndet mellan de olika delarna av språkområdet. Dessa typer kan rangordnas på en skala från natiolekter som helt och hållet an­sluter sig till D-områdets normgivande varietet till natiolekter som har skapat egna normer som är specifika för Ö-området. Det har visat sig vara i det närmaste omöjligt att skapa en internationell neutral standard för pluricentriska språk (som alltså skulle ligga vid mittläget på den ovannämnda skalan) eftersom man vid planeringen ändå inriktar sig på de i D-natiolekten rådande normerna och reglerna.

Nederländskan och svenskan som pluricentriska språk

Både nederländska och svenska är pluricentriska språk. Svenska är officiellt språk i Sverige och Finland, och nederländska i Nederländerna och Belgien. I själva verket har nederländska status som officiellt språk även i Surinam och Nederländska Antillerna, och talas dessutom i viss ut­sträckning i Indonesien. Vi kommer dock i detta sammanhang inte att beakta dessa utomeuropeiska varieteter utan vi koncentrerar oss på den s.k. binationella språkvariationen i Nederländerna och Belgien, respektive Sverige och Finland. Natiolekterna i dessa språkområden skiljer sig åt i fråga om uttal, ordförråd, morfologi, syntax och inte minst fraseologi. Det är dock sällan fråga om absoluta skillnader, utan snarare om olika frekvenser och olika stilvärden eller diskursmarkering­ar av samma språkdrag.

Ett antal delaspekter av nederländskan och svenskan har varit föremål för forskning utifrån en pluricentrisk infallsvinkel. Den intresserade hänvisas till Pluricentric Languages. Differing Norms in Different Nations (red. Michael Clyne, 1992).

Svenskan i Finland har hittills främst studerats utifrån minoritetsspråksperspektivet. Den två­språkiga situationen i Finland har beskrivits ingående även i den internationella tvåspråkighetslitteraturen. Förhållandet mellan finlandssvenskan och rikssvenskan har tidigare främst beskrivits utifrån ett nationalhistoriskt perspektiv. Hugo Bergroth var en av de första som i sin bok Finlandssvenska (1917) förespråkade en icke-separatistisk språkvårdslinje, d.v.s. han ville arbeta för att finlandssvenskan inte skulle förlora sin status som svensk varietet. På sistone har språkbruksfrågor och språknormering fått förnyad uppmärksamhet inom ramen för den kognitiva sociolingvistiken och den kontrastiva pragmatiken. Forskarna betonar att språknormering bör relateras till olika samtalssituationer; i lediga, informella samtal är toleransen inför vissa finlandismer och översättningslån större än i formella sammanhang. Den kommunikativa funktionalismen står i fokus. Bland många forskare kan nämnas Christer Laurén, Marika Tandefelt  och Mirja Saari. En central plats intar Mikael Reuters bidrag till språkvårdsdiskussionen både i vetenskapliga och allmännyttiga sammanhang.

Den nederländsk-belgiska riksgränsen etablerades formellt med anledning av Belgiens själv­ständighet 1830. I själva verket hade Flandern skilts från Nederländerna redan 175 år tidigare i samband med westfaliska freden där de 17 för­enade provinserna upphävdes och det nuvarande belgiska området anslöts till det habsburgska riket medan Nederländerna blev ett självständigt land.1 Från och med 1600-talet – det gyllene seklet – tog nationsbygget i Nederländerna fart och ett enhetsspråk etablerades, baserat på stadsdialekterna i provinsen Holland. I Flandern tog franskan över i alla domäner i den offentliga sfären och nederländskan, eller rättare sagt de flamländska dialekterna, reducerades till ett hemspråk. Under drygt 200 år fanns det således en faktisk separation mellan den nordliga och den sydliga delen av språkområdet. Efter Napoleon­krigen  bestämde Wienkongressen att de sydliga och de nordliga delarna av Nederländerna skulle återförenas under­ kung Wilhelm I. Dennes ag­gressiva (språk)politik väckte motstånd hos det franskspråkiga borgerskapet, vilket ledde till det belgiska upproret 1830. I den nya belgiska nationalstaten var franska enligt grundlagen det enda officiella språket, trots att en stor del av befolkningen hade nederländska som modersmål. Först 1898 fick nederländska status som officiellt språk  tack vare den flamländska rörelsens bemödanden. Under första hälften av 1900-talet vann nederländskan allt mer terräng och etablerade sig som undervisnings- och kulturspråk. Under andra hälften av 1900-talet försköts den ekonomiska tyngd­punkten i Belgien allt mer till Flandern, vilket ledde till utvecklingen av en federal modell i Belgien, där de flamländska och vallonska delstaterna har en långtgående autonomi.

När det gäller utforskandet av det nederländska språket i det nuvarande Belgien kan man urskilja olika moment:

 •    På grund av att Flandern var ett blomstrande kulturområde på medeltiden och att den första nederländskspråkiga litteraturen härstammar från Flandern har flamländskan fått en självklar plats i den språkhistoriska forskningen.

 •    Eftersom det nederländska språkområdet utgör ett kontinuum har de flamländska dialekterna dessutom alltid studerats inom dialektologin på samma villkor som andra nederländska dialekter.

 •    Efter Belgiens självständighet låg tonvikten till en början på kampen för utvecklingen av ett vitalt kulturspråk och hävdandet mot franskan. I takt med den fortskridande språkliga självmedvetenheten finns det på senare tid utrymme för en debatt där även förhållandet till nederländskan i Nederländerna får plats. Denna debatt som uppvisar många likheter med den finlandssvenska språkdebatten, återspeglas också i den flamländska språkforskningen.

Parallellitet

Det nederländska och det svenska språkområdet uppvisar en påfallande parallellitet: nederländskan är det enda officiella språket i Nederländerna (D-området) och ett av de officiella språken i grannlandet Belgien (Ö-området), medan svenskan är det enda officiella språket i Sverige (D-området) samt ett av de två officiella språken i grannlandet Finland (Ö-området). Parallelliteten föreligger på följande punkter:

 •    I båda fallen talas det aktuella språket i två grannländer som har nära historiska band och som t.o.m. under en viss period har utgjort delar av samma rike.

 •    Den geografiska närheten mellan D- och Ö-området medför att massmedierna har en stor utbredning över riksgränserna, att förläggare utan hinder kan marknadsföra sina produkter i hela språkområdet, och att ett livligt kulturutbyte äger rum.

 •    I båda fallen är Ö-området ett officiellt flerspråkigt land. Det har till följd att svenskan i Finland påverkas av det andra officiella språket finskan, och att nederländskan i Belgien påverkas av franskan. Detta inflytande kan gälla såväl lexikon som uttal, prosodi, morfologi, syntax och inte minst pragmatik. Framför allt samhällsterminologin och det kulturspecifika ordförrådet kräver extra uppmärksamhet: många gånger används här lånöversättningar från landets andra officiella språk: t.ex. nl. ’consumentenbond’, flaml. ’verbruikersunie’ (jfr franska ’union des consommateurs’); nl. ’fysioterapeut’, flaml. ’kinesiterapeut/kinesist’ (jfr franska ’kinésithérapeute’); sv. ’sjukgymnast’, fisv. ’fysioterapeut’ (jfr finska ’fysioterapeutti’); sv. ’riskavfall’, fisv. ’problemavfall’ (jfr finska ’ongel­­majäte’); sv.’övergångsställe’, fisv. ’skydds­­väg’ (jfr finska ’suojatie’). Även i fråga om prepositionsbruk förekommer konvergens med det andra nationalspråket: t.ex. nl. ’menu voor 50 gulden’, flaml. ’menu aan 1000 frank’ (jfr franska ’menu à 1000 francs’); nl. ’iemand de deur uit zetten’, flaml. ’iemand aan de deur zetten’ (jfr franska ’mettre quelqu’un à la porte); sv. ’avkörning’, fisv. ’utkörning’ (jfr finska ’ulosajo’). Det råder med andra ord en tendens till konvergens mellan de två nationalspråken i de respektive länderna, vilket kan kollidera med strävan att konvergera med D-natiolekten.

Även puristiska eller hyperkorrekta tendenser i Ö-området kan åstadkomma en uppdelning mellan natiolekterna i D- och Ö-området. Detta är särskilt typiskt för det nederländska språkområdet, i och med att franskan som internationellt språk har satt sina spår i nederländskan i Nederländerna i form av lånord. Sådana lånord försöker man undvika i Flandern genom att skapa en puristisk beteckning, t.ex. franska ’parapluie’, nl. ’paraplu’, flaml. ’regenscherm’; franska ’crèche’, nl. ’crèche’, flaml. ’kribbe’.

 •    I både Finland och Belgien intar språkfrågorna en central plats i samhällsdebatten. Man försöker hitta en balans mellan segregering, d.v.s. utvecklingen av en autonom språklig norm som uttryck för den egna identiteten, och integrering, d.v.s. bevarandet av språkområdets enhetlighet. Integra­tionisterna menar att det gemensamma språket utgör en bindande faktor tvärsöver riksgränserna. De anser t.o.m. att starka band med D-området är en förutsättning för en fullfjädrad utveckling av den flamländska respektive finlands­svenska natiolekten. I synnerhet i Finland ses segregering som ett hot mot finlandssvenskans överlevnad, mot bakgrund av de kvantitativa förhållandena.

 •    I både Belgien och Finland finns ett antal organisationer som värnar om natiolektens specifika ställning: jfr De Zuidnederlandse maatschap­pij­ der Letteren och Svenska litteratursällskapet i Finland. I Finland finns Svenska Finlands folkting, som grundades år 1919, för att bevaka det svenska språkets ställning i utformningen av grund- och språklagen. Liksom det finns en ’språkskyddssekreterare’ i Finland som ska bevaka myndigheternas service på svenska, finns det i Belgien en ’Vast comité voor taaltoezicht’ som bevakar hanteringen av nederländskan i officiella sammanhang.

 •    Påfallande är dessutom att språkbrukarna i Ö-området i båda språkområdena har ambivalenta attityder till den normgivande varietet som talas i D-området: å ena sidan tillskrivs denna varietet en hög prestige, å andra sidan kan man känslomässigt inte identifiera sig med den. Om en talare från Ö-området anammar högstatusvarieteten sker detta aldrig helt utan problem: vederbörande kommer att betraktas som illojal av den egna gruppen, samtidigt som han eller hon aldrig kommer att accepteras helt av den normgivande gruppen. Om, och i vilka situationer, en språkanvändare är beredd att betala detta pris beror bl.a. på vilket status- och solidaritetsvärde han eller hon tillskriver de olika språkvarieteterna.

 •    I båda fallen är s.k. arkaismer på lexikal nivå vanligare i Ö-området:

t.ex. nl. ’huilen’, flaml. ’wenen’; nl. ’toch’, flaml. ’nochtans’, nl. ’wastafel’, flaml. ’lavabo’

t.ex. sv. ’frisör’, fisv. ’barberare’; sv. ’skolbänk’, fisv. ’pulpet’, sv. ’tvättställ’, fisv. ’lavoar’.

 •    I båda fallen utmärks natiolekten som talas i Ö-området av en högre grad av dialektala inslag och en högre vitalitet hos dialekterna.

 •    I båda fallen har de natiolekter som talas i Ö-området fått en mer specifik beteckning: ”flamländska” respektive ”finlandssvenska”, i motsats till natiolekterna i Nederländerna respektive Sverige som mestadels enbart betecknas som ”nederländska” respektive ”svenska”.

 •    I båda Ö-områdena upplever man ett behov av att skapa konsensus kring ’kanoniserade’ varianter för att ta bort den basala språkliga osäkerhet som har uppstått i ett onormerat tomrum. Särskilt i medierna kan etableringen av ett ’mellanspråk’ iakttas (i Belgien talas det t.o.m. om ’BRT-nederlands’ d.v.s. ’belgisk radio och TV-nederländska’). Riktlinjer för en allmänt vedertagen nationell varietet efterlyses i synnerhet av journalister och professionella skribenter, vars språkbruk verkar normgivande för språkgemenskapen i stort. Kanoniseringssträvandena tar sig konkret uttryck bl.a. i skapandet av ordböcker och ordlistor, språkvårdsskrifter och handböcker.

 •    I både Belgien och Finland diskuteras huruvida finnar respektive valloner måste anamma D- eller Ö-normen när de lär sig det andra national­språket.

 •    I båda språkområdena möter man en viss form av mytbildning om de språkliga skillnaderna och graden av ömsesidig förståelighet.

Det finns självfallet också en del olikheter mellan det nederländska och det svenska språk­området:

 •    Den största skillnaden mellan Ö-delarna av det nederländska och det svenska språkområdet ligger på det kvantitativa planet. Nederländskan i Belgien talas av mer än hälften av befolkningen (6 miljoner), medan finlandssvenskarna utgör en klar minoritet (ca 300 000). Dessutom är den nederländskspråkiga befolkningen i Belgien koncentrerad i sin bosättning till landets nordliga del, och det finns en skarp, i lagen fastlagd språkgräns mellan den nederländska och den franska landsdelen. Finlandssvenskarna däremot är spridda över många olika språkområden längs Finlands väst- och sydkust. Här finns inga skarpa språkgränser, och kommunens språkstatus be­stäms av det procentuella antalet svensk- och finsktalande invånare. I båda länderna skiljer man med avseende på den språkliga sammansättning­en mellan fyra olika typer av kommuner. För Belgiens del skiljer man enligt språklagen från 1963 mellan enspråkigt nederländska kommuner; enspråkigt franska kommuner (och dessa två typer utgör den övervägande­ delen av samtliga kommuner); två­språkiga kommuner (19 kommuner sammanlagt i Bryssel med omnejd); och längs språkgränsen finns det i huvudsak enspråkiga kommuner med i lagen fast­lagda språkliga faciliteter för medlemmar av den ena respektive andra språkgemenskapen. För Finlands del urskiljer man enspråkigt finska kommuner; enspråkigt svenska kommuner; två­språkiga kommuner med finska som huvudspråk och två­språkiga­ kommuner med svenska som huvud­språk.

 •    Det nederländska språkområdet utgör i motsats till det svenska ett språkligt kontinuum, vilket medför många isoglosser på var sida om riksgränsen.

 •    Finlandssvenskarna var länge överrepresenterade inom den finländska överklassen och hade kulturmonopolet till mitten av 1800-talet; i Belgien hade den flamländska befolkningen länge en underlägsen position i förhållande till den fransk­språkiga eliten.

 •    Områdena skiljer sig i fråga om det andra officiella språkets status: finska är ett relativt litet språk som har officiell status endast i Finland, medan franska är det officiella språket i grannlandet Frankrike och är dessutom ett internationellt språk med hög prestige och officiell status i många­ andra länder.

 •    Det nederländska språkets utveckling i Nederländerna och Belgien övervakas av De Nederlandse Taalunie. Denna organisation grundades 1980 som en mellanstatlig institution och sorterar direkt både under den nederländska regeringen och den flamländska delregeringen. Dess viktigaste uppgifter är att värna om och att främja det nederländska språket genom språkvårdsåtgärder, kvalitetsbevakning av modersmålsundervisning­en och undervisningen i nederländska som and­raspråk, impulser till nederländskundervisningen i utlandet, övervakning av nederländskans ställning i EU etc.

I det svenska språkområdet finns det ett icke-institutionaliserat samarbete mellan de nationella språkvårdsinstitutionerna, som därutöver har ett gemensamt forum i form av Nordiska språkrådet. I Finland finns det en gemensam språkvårdsinstitution för de båda nationalspråken (Forskningscentralen för de inhemska språken), något som saknas i Belgien.

Avslutning

Som framgår av denna översikt ter det sig mycket intressant att jämföra empiriska data med varand­ra beträffande språkattityderna och den språkliga variation som råder inom det svenska och det nederländska språkområdet samt att kartlägga de konvergerande och divergerande faktorerna. En dylik kontrastiv beskrivning av de båda pluricentriska språkområdena kan utgöra ett värdefullt komplement till förefintliga empiriska språkanvändningsdata. Eller med Els Oksaars ord (Svenskan i Finland, 1990):

”Vad angår framtida forskning i nationella varianter, så kan det, som Hellman framhäver för tyskan, vara aktuellt också i andra sammanhang. […] Detta vore angeläget att undersöka systematiskt också när det gäller förhållandet svenska–finlandssvenska och andra språk i officiellt flerspråkiga länder. Diskussionen har hittills nästan uteslutande förts på grundval av språk som används som enda standard av hela befolkningen i ett land. Därigenom blir en del problem obeaktade: språk- och kulturkontaktfenomen i form av lingvistiska och situationella interferenser kan öka det strukturella avståndet mellan varianter och minska deras funktionella möjligheter. När en variant existerar i en helt annan sociokulturell miljö, så är det ett naturligt fenomen, att detta inverkar på den och dennes användningsnormer, eftersom den ju måste anpassas till samhällets och gruppens behov.”

Utifrån ett större perspektiv kan en sådan be­skrivning dessutom bidra till en kartläggning av de mekanismer som styr binationell språkvaria­tion, och till studiet av de aktuella språkpolitiska förhållandena inom Europa. Detta sista verkar extra angeläget just i denna tid där konceptet ’nationalstat’ får en allt mer underordnad betydelse i samband med den europeiska integrationen, samtidigt som gränsöverskridande kulturella regioner vinner i betydelse.

 

1 Eftersom förhållandena i det nederländska språkområdet historiskt sett är komplicerade anser vi det angeläget att klargöra dessa något mer utförligt i det här sammanhanget.