iBet uBet web content aggregator. Adding the entire web to your favor.
Link to original content: https://runeberg.org/vrldhist/6/0094.html
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Frihet och slafveri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
P. DARMSTAEDTER, NORDAMERIKAS FÖRENTA STATER.
i unionen som fri stat; i de andra från Mexiko tagna områdena (d. v. s. Arizona,
Nya Mexiko, Utah och Nevada) skulle nybyggarne själfva bestämma, om de
önskade slafveri eller icke (den så kallade squattersuveräniteten). För att
tillmötesgå abolitionisterna blef slafhandeln men icke slafveriet förbjudet i
förbundshuf-vudstaden; å andra sidar gjordes det medgifvande åt slafegarne, att skärpta
bestämmelser antogos om infångandet af flyende slafvar. En sådan lag, som
reglerade utlemnandet från fria stater af flyende slafvar, fanns alltifrån 1793.
Den stora kompromissen hälsades som en triumf för Södern,och Amerikas störste
talare Daniel Webster, som jämte Henry Clay särskildt gjort sig mycken möda att
drifva den igenom, bränr märktes af abolitionisterna, t. ex. af Whittier, som
förrädare. Hade man känt bättre till det västra höglandets terräng och klimat, skulle
man emellertid hafva förstått, att där ej var att tänka på någon plantagekultur och
att Södern alltså endast vunnit en skenbar seger. Och hvad angår lagen om
infångandet af flyende slafvar, hvilken betraktades som en synnerlig vinst för Södern,
så har kanske ingenting sa mycket som dess tillämpning bidragit till att ställa
slafveriet i förhatlig dager cch därigenom öka antalet af dess motståndare i Norden.
Frånsedt den alltjämt fåtaliga gruppen af aboliticnister hade nordstaternas invånare
varit glada, ju mindre de hörde talas om slafveriet; Södern ville man icke trakassera,
så länge den själf höll på slafveriet, men hemma hos sig ville man ej veta af
detsamma. Och nu fick mun oupphörligt med egna ögon bevittna, huru slafegarnes
agenter kommo och reklarierade färgade, som funnit en tillflykt i nordstaterna. Detta
retade många af de still* i landet, som dittills hållit sig neutrala, att taga parti i
striden. De kände här, såsom en af deras män yttrade, att det fanns en högre lag
- rättvisans och frihetens gudomliga lag - som förbjöd dem att göra, hvad
kongressen befallde dem. Så kom det sig, att lagen mångenstädes i Norden icke kunde
genomföras. Negrer, som gripits, befriades med våld och bragtes i säkerhet. Först
genom dessa händelser blef det riktigt klart för folket i Norden, att man äfven där
lefde i ett land, där slafveri var en laglig institution, och så kom tillämpningen
af denna lag att mer än all abolitionisternas agitation väcka till eftersinning och
till ovilja mot slafveriet.
Äfven i det afseendet blef denna »slafjaktlag» till skada för sina upphofsman,
att den gaf uppslag till den mäktigaste agitationsskrift, som utkommit mot
slafveriet, Harriet Beecher-Stowes »Onkel Töms stuga» (1852). Man får visserligen ej
föreställa sig, att det tillstånd romanen skildrar och de känslor den tillskrifver
negrerna varit typiska, men boken visade dock, hvad som var möjligt under ett
sådant system, och gjorde c et klart äfven för den mest förstockade, att slafveriet var
en skam för landet. Därför kom också boken att väcka en kolossal uppståndelse.
För slafegarne erbjödo sig numera inga andra utsikter inom unionens område
än i de ännu obebyggda delarne af Louisianaområdet. Men här stötte de mot
Missouri-kompromissen, som förbjöd slafveriet norr om 361/a grads bredd. Alltså gällde
det nu att få denna bestämmelse upphäfd. Detta skedde genom
Kansas-Nebraska-akten af 1854. Genom denna lag organiserades de västra delarne af
Louisiana-området som territorier under namnen Kansas och Nebraska, och i dessa
proklamerades den i de forna mexikanska områdena införda squattersuveräniteten, som
öfverlemnade åt befolkningen att sjiif afgöra, om slafveri skulle tillåtas i landet. Men det skulle
snart visa sig, att man här gjort ett svårt felgrepp. Då nybyggarnes flertal hade
att bestämma i frågan, uppbjödo de båda motsidorna all sin förmåga för att få så
många meningsfränder som möjligt att slå sig ned i territoriet som kolonister.
Plantage-egarne kunde naturligtvis icke våga att själfva med sina slafvar draga ut
till ett land, i hvilket slafveriets öde ännu var oafgjordt. De beslöto i stället laga
så, att hopar af äfventyrare strömmade till territoriet från den närbelägna staten
Missouri för att i nödfall med våld genomdrifva slafveriets författningsenliga
införande och ställa de verkliga^ nybyggarne inför ett fullbordadt faktum. Med tillhjälp
af invånare i Missouri, som på valdagen i massor kommo öfver gränsen, lyckades
de äfven få till stånd en lagstiftande församling, som uttalade sig för slafveriets
införande i Kansas. Men äfven i Norden hade man varit på sin vakt. Äfven
anti-slafverisällskapen hade anordnat en invandring till Kansas, äfven dessa - från Nor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
