iBet uBet web content aggregator. Adding the entire web to your favor.
Link to original content: https://runeberg.org/nfbn/0136.html
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klaver - Klaverharmonika. Se Harmonika. - Klaverutdrag - Klaviatur. Jfr Orgel, Pianoforte och Tangent 2. - Klavikord, Klavikordium. Se Clavichordium och Klaver. - Klazomenai - Kleanthes. 1. Grekisk målare från Korint - Kleanthes. 2. Stoisk filosof från Assos i Mysien - Kleanthes. 3. En modern grekisk arkitekt - Klearchos. 1. Grekisk bildhuggare - Klearchos. 2. Forngrekisk fältherre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
227
Klaverharmonika-Klearchos
228
mellan strängarna inflätadt band. Därigenom vunnos
flera fördelar, som saknas hos vårt nuvarande
piano. Först och främst kunde fingret mera dominera
tonen, emedan stiftet dröjde vid strängen, så länge
tangenten hölls nedtryckt, och under tiden kunde,
ledt af svagare fingertryckningar, förmå tonen att
hålla ut, att svälla eller aftaga, att tremulera
o. s. v. Slutligen kunde under konstens primitiva
stadium, då ej två kromatiska halftoner användes
samtidigt, samma sträng disponeras af två tangenter
(t. ex. c, ciss) och således antalet strängar
vara mindre än antalet tangenter. Först i början
af 1700-talet konstruerade D. Faber klaver, som
voro "bundfrei", d. v. s. hade skilda strängar
för alla tangenter, hvilket ock för utförandet
af t. ex. Bachs "Wohl-temperiertes klavier" är
oundgängligt. Klaverets (klavikordens) uppfinning
sättes af 0. Paul till 1200-talet, af Ambros
till 1300-talet, och instrumentet synes först
ha utvecklat sig i England. Sin förebild har det
utan tvifvel dels uti monokorden, hvars flyttbara
stall redan i organistrum 1. liran torde stått
modell för tangentsystemet, dels ock uti orgeln,
näml. beträffande klaviaturen. Klaverets tonomfång var
ock i början ej större än den guido-niska monokordens,
eller g-e2 utan andra öfver-tangenter än b och 61;
dock finner man redan på 1400-talet klaviaturen fullt
utvecklad med ett omfång af öfver tre oktaver, och
omkr. 1530 var omfånget redan detsamma som ännu under
Bachs tid, näml. fyra oktaver, C-c3. Klaveret bibehöll
sig ända till början af 1800-talet och hade då fem
oktavers omfång (kontra-F-/3). I anseende till dess
stora schatteringsförmåga och i trots af dess svaga
ton måste man beklaga, att detsamma kommit ur bruk.
Under benämningen "klaver" inbegripes ofta äfven
ej blott, såsom i Tyskland, pianot, utan äfven dess
föregångare, klavecinen (af mlat. clavi-cyfmbalum,
ett namn, som synes antyda, att man ansåg den för en
cymbal eller ett hackbräde, försedt med klaviatur),
hvilken utvecklade sig föga senare än klavikordcn
och skilde sig från denna däruti, att klavecinen
hade för hvarje tangent en särskild sträng, stämd i
resp. ton, och att anslaget skedde ej genom strängens
beröring med mässingsstift, utan genom dess knäppning
medelst spetsiga korppennor, fästa i trästafvar,
som "voro anbragta på tangentens bakre del. Då detta
anslag således var ögonblickligt och jämstarkt samt
ej kunde göras fortfarande eller schatterande,
så egde klavecinen ej heller klavikordens 1. det
egentliga klaverets uttrycksförmåga, hvaremot den
var klangfullare och mera lämplig såsom briljant
konsertinstrument samt särskildt nyttjades
till att dirigera orkestern och att ackompanjera
recitativen. Klavecinen (se pl., fig. 2 o. 3) hade
trekantig form (emedan strängarnas längd aftog i och
med tonhöjden); den byggdes ej sällan med två manualer
(stundom äfven med pedal) liksom orgeln. Särskilda
arter af klavecin voro de taffelformiga instrumenten
sp in ett (se pl., fig. 4; af smärre dimensioner
och ofta i taffelform; möjligen uppkallad efter
instrumentmakaren J. Spinetus i Venezia omkr. 1503)
och v i rg in al ("jungfrulig", anledningen till
namnet obekant; från början af 1500-talet) samt de
flygelformiga clavicembalo 1. cembalo (se C l a v
i c y m b a l u m) och harpsikord (af och c/iorda,
sträng) m. fl., vidare de upprätt-
stående, clavicytherium (se därom Clavi-cy m bal u
m och jfr pl., fig. 5) samt giraff-k l a v e r e t
(med hammarmekanik; början af 1800-talet), m. m. En
berömd släkt af klavcrtillverkare var Ruckers
i Antwerpen på 1500-1600-talen. Jfr Pianoforte.
A. L.*
Klaverharmonika. Se Harmonika.
Klaverutdrag, fullständigt arrangemang för piano af
en opera, kantat o. s. v., antingen med eller utan
text och sångstämmor. A. L.*
Klaviatur (af lat. clävis, i bet. tangent),
mus.y sammanfattningen af alla tangenter
på ett tangent-instrument. Jfr
Orgel, Pianoforte och Tangent 2._
A. L.*
Klavikord, Klavikordium. Se Clavi-c h o r d i u m
och Klaver.
Klazomenai (grek. Klarerat, lat. Clazomence), fordom
stad i Mindre Asien, en af de tolf städerna i Joniska
handelsförbundet, vid södra kusten af Smyrnaviken, i
närheten af det nuv. Vurla, till en del på en ö. Där
föddes den grekiske filosofen Anaxagoras (omkr. 500
f. Kr.). (J. F. N.)
Klea’nthes (grek. Kfadvftrjs,
lat. Cleanthes). 1. Grekisk målare från Korint,
tillhörande konstens allra äldsta period, skall
enligt Strabon ha utfört ett par berömda målningar i
Artemis Alfeionias tempel nära Olympia, framställande
Tröjas eröfring och Athenas födelse. Enligt Plinius
kom han till Etrurien 650 f. Kr., dit han då införde
grekisk stil.
2. Stoisk filosof från Assos i Mysien, lefde
omkr. 260 f. Kr. Genom tungt dagsverksarbete, som
ådrog honom spenamnet F r e a’n 11 e s (vattenösaren),
förvärfvade han medel att uppehålla sig i Aten
och åhöra filosofernas, i synnerhet Zenons,
föreläsningar. Han efterträdde Zenon som
hufvudman för den stoiska skolan, men råkade sedan
i häftig strid med sin egen lärjunge Chrysippos och
säges ha vid hög ålder slutat sitt lif genom frivillig
hungerdöd. Hans många skrifter ha nästan h. o. h.
gått förlorade. I fullständigt skick återstår blott
en hymn till Zeus, som utmärkes genom höga och
djupsinniga tankar i panteistisk riktning (öfv. till
svenska af G. Ingel-gren, i "Phosphoros", 1811).
3. En modern grekisk arkitekt, som studerade i
Berlin under Schinkel och sedan byggde åtskilligt
i det moderna Aten. l, 3. C.R. N.*
2. A. M. A.
Klea’rchos (grek. KUao^og, lat. Clearchus). 1. Grekisk
bildhuggare från den grekiska konstens äldsta period,
tillhörde den talrika skola af skulptörer, som utgick
från det kretensiska konstnärsparet Dipoinos och
Skyllis samt hade sitt säte i Sparta. K. var från
Ehegion i södra Italien, och honom till-skrefs en
bild af Zeus i Sparta, utförd af drifna bronsplattor,
som icke voro hoplödda, utan på gammalt vis hopfästa
med nitnaglar. Stöden beskrifves af Pausanias som
det äldsta af alla bronsverk.
2. Forngrekisk fältherre, spartan, f. omkr. år
450 f. Kr. Under peloponnesiska krijret (431-404
f. Kr.) innehade han åtskilliga befäl, och efter
krigets slut skickades han på begäran af invånarna
i Byzantion för att anföra dem i deras strider
mot de traciska stammarna. K. gjorde sig till
envålds-härskare i Byzantion, men förjagades af
spartanerna och tog sin tillflykt till den persiske
fursten Kyros (Cyrus) d. y., hvilken då som bäst
umgicks med planer till resning mot sin broder konung
Artaxerxes
Ord, som saknas under K, torde sökas under C
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
