NJA 1994 s. 732

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Hedström) anförde i dom d 6 juli 1994: Domskäl. Ansvarsfrågan.

Åtalspunkt 1.

R.A. har förnekat tillgrepp av fortskaffningsmedel samt erkänt rån, men gjort gällande att rånet inte är att bedöma som grovt.

Åklagaren har anfört: R.A. började att planera rånet tillsammans med två kamrater ungefär en vecka innan rånet. De kom gemensamt fram till att S-E-Banken var ett lämpligt rånobjekt. Gemensamt beslöt de att tillgripa en flyktbil, vilket skedde någon gång mellan d 23 och 25 febr 1993 utanför målsäganden J.E.H:s bostad i Järfälla. Bilen ställdes sedan upp i närheten av banken på Kopparvägen 34. På morgonen d 26 febr 1993 samlades de tre kamraterna och åkte tillsammans i en annan bil till en plats i närheten av banken. Denna bil skulle fungera som flyktbil nummer två. R.A. och en av kamraterna skulle enligt planeringen tränga in i banken och den tredje personen skulle vänta i den stulna bilen. R.A. var maskerad med luva, skidglasögon, handskar och jacka samt hade en större pistol med sig. Rånare nummer två, som var maskerad på ett liknande sätt, gick innanför kunddisken med pistol i handen. Banktjänstemannen L.A. arbetade i kassa nummer 1 och satt kvar på sin stol under rånet. Banktjänstemannen K.H. befann sig i bankfacksvalvet tillsammans med ett kund och blev på väg ut därifrån konfronterad med R.A:s kamrat som tvingade banktjänstemannen T.M. in mot valvet. R.A:s kamrat hotade dem med pistol och beordrade K.H. att hämta rätt nycklar till valvet. R.A. bevakade den övriga personalen samt kunderna som befann sig i banklokalen. Rånet uppmärksammades kl 10.15 av en person utanför banklokalen. Rånarna flydde med flyktbil nummer ett till Kopparvägen och rusade sedan nedför trapporna till Källtorpsvägen där flyktbil nummer två stod parkerad. Sedan åkte de tre rånarna hem till R.A. för att dela upp pengarna. De erhöll vardera en tredjedel av bytet. Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat fotografier från rånet och flyktbilen samt en skiss över flyktvägen. Han har vidare åberopat en uppspelning av bankens film tagen med dess bevakningskameror och visande den aktuella händelsen i banklokalen.

På åklagarens begäran har förhör med målsägandena L.A., K.H. och N.P. ägt rum. De har i huvudsak berättat följande: L.A.: Hon satt och arbetade vid kassa nummer 1 när två personer kom in i banklokalen och skrek "det här är ett rån, fram med nycklarna annars skjuter vi". En av rånarna kom fram till henne. Hon talade om att hon inte hade några nycklar, varpå han gick fram till hennes kollega T.M. och beordrade honom att följa med till valvet. Rånaren var ca en halv meter ifrån henne och riktade vapnet mot henne. Hon hörde att rånaren skrek "jag skjuter dig" och hon tror att det var riktat mot T.M. eller N.P.. Den andra rånaren beordrade henne att lägga sig ned men hon var paralyserad och satt kvar. Även han riktade ett vapen mot henne på ca tre meters avstånd och hängde lutad över disken. Det ena vapnet var en kort pistol och det andra var en revolver. Hon utgick ifrån att det var riktiga vapen, vilket det såg ut att vara. Sedan kom hennes kollega K.H. och bad om nycklarna till valvet. Under själva rånet låg samtliga övriga personer i banklokalen på golvet. Den rånare som var kvar i lokalen skrek tidsangivelser till sin kumpan som befann sig i valvet. En kund utanför banken knackade på fönstret och frågade om det var ett rån, varpå hon nickade till svar. Sedan kom rånaren ut från valvet och de båda rånarna försvann från banken tillsammans. Hon upplevde det som om rånarna var lika aktiva. De var stressade men agerade som om de gjort något liknande tidigare. - Efter rånet skakade hon så kraftigt av sinnesrörelse att hon inte kunde skriva. Hon var väldigt rädd och kunde inte sova ensam en tid efter rånet. Det kändes som om rånet hade varit en otäck dröm som hon inte riktigt hade upplevt i verkligheten. Hon återvände till banken måndagen efter rånet för att bearbeta sin rädsla. Banken kräver att personal som utsatts för rån så snart som möjligt skall gå i tjänst igen. Annars kan rädslan bli permanent. Det har nu gått ett drygt år sedan rånet men hon klarar fortfarande inte av högt arbetstempo eller stress. Hon reagerar med rädsla för personer som talar med hög röst eller rör sig fort.

K.H. Hon har blivit utsatt för ett bankrån tidigare. När rånarna kom in i banklokalen och hon hörde att någon skrek "öppna valvet, annars skjuter jag", befann hon sig i valvet. Hon gick ut i lokalen. Där såg hon en kund som satt på huk. Hon intog därför samma ställning. Sedan kom T.M. gående emot henne med händerna upp i luften. Efter T.M. gick en av rånarna och riktade en pistol mot T.M:s huvud. Hon trodde att rånaren skulle skjuta honom. T.M. hämtade en nyckel och hon kände att hon var tvungen att hjälpa honom. Hon hämtade emellertid fel nyckel och nödgades därför berätta detta för rånaren efter det att de kommit fram till valvet. Rånaren viftade med pistolen mot henne och först då förstod hon att hon själv kunde bli skjuten och dödad. Hon var så rädd att hon knappast kunde öppna koddörren mot banklokalen. L.A. ville först inte ge henne nyckeln. T.M. låste upp skåpet som innehöll pengar och slängde pengarna på golvet. Rånaren skrek att de skulle lägga sig ner annars skulle han skjuta. T.M. slängde sig handlöst ned på golvet och hon efter honom. Hon hade vapnet nära sig en lång stund och hon såg helt klart att det var ett äkta vapen. Rånaren tog alla synliga pengar men missade en mindre mängd som låg i en plåtlåda. Helgen efter rånet var hemskt jobbig. Hon sov dåligt och hade mardrömmar. Hon har tidigare lidit av migrän men det har blivit mycket värre sedan rånet. Hon måste numera ta sprutor mot migränen. Hennes tålamod har blivit mycket mindre och hon tänker på rånet varje gång hon hör höga ljud eller när någon springer.

N.P.: Han stod vid sitt skrivbord tillsammans med T.M. när två maskerade män med pistoler kom in i banklokalen och hotade med att skjuta om personalen och kunderna inte gjorde som de sade. Först trodde han inte att det var ett riktigt rån men när sedan en av rånarna gick fram till dem och tvingade ner dem på golvet samtidigt som han riktade en pistol mot deras huvuden, förstod han att det var allvar. Han uppfattade båda vapnen som riktiga. Rånaren skrek "Ge oss nycklarna annars skjuter jag". En av rånarna gick efter T.M. till valvet och hotade honom med pistol. Den andra rånaren stod vid disken och riktade sin pistol mot dem som var kvar i lokalen samt manade sin kumpan att skynda sig. När rånaren tittade åt ett annat håll tryckte N.P. på larmet. Sedan kom de ut från valvet och rånarna försvann. - Han var chockad efteråt och händelsen har påverkat hans arbete. Han är numera väldigt observant på kunder, hur de kommer in i lokalen, om de är högljudda eller snabba osv.

R.A. har hörts över åtalet och berättat följande: De bestämde sig för att råna banken någon vecka innan rånet ägde rum. Han vill inte namnge sina kumpaner. De bestämde att en av dem skulle ta sig in i valvet och att han skulle vakta i lokalen eftersom han var för rädd och nervös för att kunna göra något annat. En av hans kamrater skulle fixa en flyktbil, vilket han också gjorde. Han vet inte på vilket sätt hans kompis fixade bilen. De valde att råna banken den 26:e eftersom det är ett datum då lön normalt betalas ut och banken därför har mycket pengar. På råndagen fick han kläder och utrustning från en av kamraterna. Han hade tidigare fått låna en attrapp i plast av en riktig pistol. Den medförde han också. De hade kommit överens om att de skulle använda attrapper för att ingen skulle komma till skada. Den 26 febr 1993 träffades de i Jakobsberg och åkte tillsammans i en lånad bil till Källtorpsvägen dit den stulna bilen hade körts. När de kom in i banklokalen skrek hans kamrat till honom att hålla uppsikt. R.A. gick fram till en dam och beordrade henne att sitta. Sedan gick han fram och slog näven i disken samt skrek åt sin kamrat att skynda sig. Hans minns inte att han skrek några tidsangivelser som hjälp till denne. Bakom disken låg en banktjänsteman på golvet. En annan tjänsteman satt kvar på sin stol. När de fått tag på pengarna rusade de ut från banken, åkte till en återvändsgränd och bytte till bilen som stod parkerad en bit därifrån. Slutligen samlades de hos honom och delade på pengarna. Han fick 300 000 kr. Efter fem månader hade han spenderat alla dessa pengar. Då började han planera för ytterligare rån. Enligt hans mening är rånet inte att bedöma som grovt. Det torde vara mer riskfyllt att genomföra helt oplanerade rån än ett sådant där händelseförloppet är genomtänkt. Rånet har utförts med vapenattrapper. Med hänsyn till detta samt till att den tillgripna penningsumman, sedd i sitt sammanhang, inte varit så stor samt till att utförandet skett helt utan våldsanvändning skall rånet bedömas vara av normalgraden.

TR:n gör följande bedömning.

Vad först beträffar åtalet för tillgrepp av fortskaffningsmedel är annat inte utrett än att R.A. varit införstådd med att de andra skulle "fixa" en flyktbil. Att R.A. varit direkt involverad i tillgreppet av bilen har inte visats. Vid sådant förhållande skall R.A. i stället dömas för olovligt brukande.

När det därefter gäller själva rånet, vilket är erkänt, synes det faktiska händelseförloppet ganska väl ha framgått genom såväl målsägandenas som R.A:s berättelser. Det saknas närmare utredning om de vapen som kommit till användning varit äkta eller bestått av attrapper. Oavsett detta har själva användandet av vapnen - äkta eller attrapper - betydelse för frågan om brottet skall bedömas som grovt eller ej. Enligt TR:ns mening måste R.A. genom sitt direkta deltagande i rånet anses ansvarig för det samlade vapenhot som brukats samt den samlade hänsynslöshet som förekommit vid rånet. Bankpersonalen, som haft skyddslös eller utsatt ställning, har uppfattat rånarnas agerande som livshotande. Personalen har satts under svår psykisk press. TR:n delar åklagarens bedömning om att rånet skall bedömas som grovt.

Åtalspunkt 2.

R.A. och M.L. har erkänt gärningarna men gjort gällande att rånet inte är att bedöma som grovt. - - -

Åklagaren har anfört: Rånet planerades av R.A., M.L. och deras kamrat F minst en vecka innan det genomfördes. Först övervägde de andra alternativ men fastnade för Nordbanken i Sigtuna, bland annat eftersom det där saknas polisstation. Närmaste polisstation finns i Märsta. De rekognoserade platsen och var då även inne i banken. En Saab-bil tillgreps för att användas som flyktbil nummer ett. Alla deltog i biltillgreppet. M.L. var chaufför. Den 27 juli 1993 samlades de tre och åkte i två bilar till den plats där de tidigare hade parkerat den stulna bilen. Sedan åkte de tillsammans i den stulna bilen till Prästgatan. M.L. väntade i bilen medan R.A. och F begav sig till banken. De stannade i bankens säkerhetssluss och väntade på att bli insläppta. Sedan maskerade de sig med kepsar, snusnäsdukar över ansiktena och solglasögon samt tog fram varsin pistol. R.A. gick in först och bevakade kunder och personal. F tog med sig sommarvikarien R.N. till valvet under pistolhot. G.G. anslöt till dem eftersom hon inte ville lämna R.N. ensam med rånaren. Innanför gallergrinden tog F tag i en hatthylla och råkade då lämna fingeravtryck. Valvet öppnades av R.N., som befann sig under vapenhot, och tömdes på ca 1 150 000 kr. Rånarna försvann i Saab-bilen och åkte till Ormbergsvägen varifrån de körde i två andra bilar. En av flyktbilarna observerades omkring kl 10.55-11.20 i Fyrislund. M.L. hade lämnat ett fingeravtryck på den skruvmejsel som användes vid tillgreppet av Saab-bilen och som sedan lämnades kvar. Efter brottet flydde R.A. och M.L. till Filippinerna och greps av filippinsk polis d 19 maj 1994 sedan deras pass återkallats.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat protokoll från teknisk undersökning av personbilen CUZ 944, fingeravtrycksprotokoll jämte sakkunnigutlåtande, protokoll från teknisk undersökning med bilder över Sigtuna och banklokalen samt bilder från rånet utvisande rånarnas vapen och deras agerande.

På åklagarens begäran har målsägandeförhör ägt rum med P.A., R.N., X.X., I-L.S. och G.G.. De har uppgett följande:

P.A.: Hon befann sig vid kassan närmast ingången till banken och såg plötsligt två män i säkerhetsslussen som maskerade sig. Hon tryckte på larmet och noterade att någon annan av personalen samtidigt hade släppt in rånarna genom att trycka på en knapp som manövrerar dörrlåset. Rånarna rusade in och skrek att det var ett rån och att alla skulle slänga sig på golvet. Sedan gick rånarna fram till kassorna och beordrade dem att ställa sig upp. Båda rånarna hade vapen och hon lade märke till att den av dessa som hade blå keps hade en liten svart pistol i handen. Vid ett tidigare rån som hon var med om hade hon trott att rånarna hade leksakspistoler. Det visade sig emellertid att det hade varit riktiga pistoler. Därför tvivlade hon inte denna gång. Rånaren med blå keps skulle ha med sig R.N. in i valvet. Han sade dessutom åt henne att öppna bankomaten. Eftersom nycklarna till valvet och nycklarna till bankomaten satt på samma nyckelknippa kunde P.A. inte lyda honom. Hon var väldigt rädd när hon berättade detta för rånaren. Hon blev på nytt beordrad att lägga sig ned. Hon var övertygad om att hennes sista stund var kommen och hon vågade knappt andas. Den andra rånaren som hade röd keps, vaktade i kunddelen av lokalen. Han var väldigt lugn, kall och darrade inte på rösten när han talade. Sedan hörde hon någon komma ut från valvet. Rånaren med blå keps ville öppna serviceboxen men rånaren med röd keps sade att det var ont om tid. De försvann ut från banken och tog med sig R.N. till säkerhetsslussen. - Efter rånet hade P.A. fruktansvärda mardrömmar, kunde inte sova, gick ner i vikt och var väldigt irriterad. Hon var rädd för män i 25 - 30-årsåldern samt män med keps eller solglasögon. Hon har inte varit inne på ett bankkontor sedan dess och på grund av sitt trauma måst byta arbetsplats. Hennes liv är inte längre normalt. Hon går fortfarande på behandling hos en terapeut en gång i veckan.

R.N. Hon är juris studerande och sommararbetade på Nordbanken. Vid den aktuella händelsen arbetade hon vid kassan bredvid P.A. och hörde henne plötsligt säga "djävlar". Hon tittade mot säkerhetsslussen och såg två maskerade män med vapen i händerna. Rånarna skrek "Detta är ett rån, lägg er ner". Sedan skrek de att kassörskorna skulle ställa sig upp. En av rånarna höll ett vapen mot näsan på henne och sade att han skulle ha nycklarna till valvet. Hon slängde nycklarna framför sig men han ville dessutom att hon skulle följa med till valvet. Då tänkte hon att hon skulle vara lugn och göra som han ville annars kunde även de andra råka illa ut. Hon hämtade nycklarna och gick före mot valvet med nycklarna i varsin hand högt upp i luften. När G.G. ville följa med hotade rånaren att han skulle skjuta någon i benet om det skulle hända något. Rånaren hade vapnet riktat mot R.N. hela tiden; när de gick in i valvet och när hon tog fram pengarna. Sedan försvann rånaren ut med pengarna. Då trodde hon att allt var över, men han begärde även att hon skulle följa dem ut. Hon blev fruktansvärt rädd och trodde att det var "kört" med henne. Efter det att hon hade tvingats hjälpa rånarna genom slussen sprang dessa mot en bil och försvann från platsen. - Direkt efter rånet vågade hon inte vara ensam. Hon såg som i en syn rånet spelas upp för sig gång på gång och hörde röster som skrek att det var ett rån. Det senaste året har hon inte kunnat koncentrera sig på sina studier och har därför endast klarat av en av fyra tentamina. Hennes studiegång har raserats. Hon lider fortfarande psykiskt av rånet och vågar inte gå genom en dörr som någon håller upp. Hon vågar inte heller gå på stan när det är mycket folk där eller ta ett tåg från Centralen. Hon nödgas alltjämt gå på terapi en gång i veckan.

X.X.: Efter rånet försökte personalen stötta varandra men sedan blev det väldigt jobbigt. Hon var sjukskriven i en vecka men ville sedan bearbeta sin rädsla. Hon har bytt arbetsplats men känner sig ändå inte trygg på arbetet. Det behövs väldigt litet för att hon skall bli mycket upprörd. Hon känner sig otrygg och rädd. Ibland vaknar hon på natten av att hon drömt att hon varit med om rånet igen.

I-L.S.: Hon upplevde en dödsångest vid rånet. Efter rånet var hon sjukskriven i en vecka och återvände sedan till arbetet men fick sjukskriva sig på nytt i fyra veckor på grund av en depression. Hon kunde inte sova på nätterna och hade svårt för att koncentrera sig på arbetet.

G.G.: Tryggheten på arbetet har försvunnit i och med rånet. Hon är väldigt vaksam mot kunder och har därför svårt att få något arbete utfört. Hon har haft sömnproblem. Allt har blivit bättre efter hand men den psykiska läkeprocessen har försvårats i och med den aktuella rättegången i målet, vilken rivit upp känslostormar.

På R.A:s och M.L:s begäran har målsägandeförhör ägt rum med U.B.S.. Hon har berättat bl a följande: När rånet ägde rum befann hon sig i banken som kund. Hon blev beordrad att ligga ned på golvet och såg därför inte vad som hände. Ett särskilt problem var att hon hamnade med ansiktet i en blomma som stod där. En av rånarna sade med lugnande röst att de skötte sig bra. När hon hörde den andra rånaren säga att "om de inte var lugna skulle han skjuta dem i benet" upplevde hon det som en lättnad, eftersom hon förstod att hennes liv inte var i fara. Hon såg pistolerna men trodde att det var leksakspistoler eftersom hon såg en brun trälist på sidan av pistolerna.

R.A. har berättat följande: De utförde rånet ca en vecka efter det de bestämt sig för att utföra rånet. Sedan de åkt runt och tittat på andra alternativa banker bestämde de sig för Sigtuna eftersom det inte fanns någon polisstation i närheten. Före rånet stal de en bil. Han höll vakt och F bröt sig in i bilen. Det var F som gav honom ett vapen. Han vet inte om det var en äkta pistol eller en attrapp men de hade bestämt sig för att använda attrapper. När de kom in i banken skrek han att det var ett rån och att de andra skulle lägga sig ned på golvet. Han höll upp pistolen men riktade den inte mot någon särskild. Sedan tog F över medan han vaktade i lokalen. Han försökte lugna en flicka som grät. De hade inte bestämt sig för att ta gisslan men det blev bara så. Efter rånet åkte han och M.L. till Uppsala. På kvällen delade de upp pengarna och dagen därefter reste han och M.L. till Filippinerna.

M.L. har berättat följande: Han var i akut brist på pengar. Det var endast en amatörmässig planering av rånet. Det åkte runt och tittade lite och han var inne i banken en liten stund för att rekognosera. De var överens om att inte använda våld och att de inte skulle använda riktiga vapen. Han väntade i bilen ca 25 meter från banken medan F och R.A. rånade. Det var inte planerat att F skulle ta med sig en anställd ut genom säkerhetsslussen.

TR:n gör följande bedömning.

Åtalet för tillgrepp av fortskaffningsmedel är styrkt genom de tilltalades erkännanden, vilka stöds av utredningen i målet. R.A. och M.L. har erkänt att de gjort sig skyldiga till rån, men uppgett att detta ej är att bedöma som grovt. Deras erkännanden får stöd av utredningen i målet, målsägandenas berättelser samt den av åklagaren åberopade skriftliga bevisningen. Åtalet för rån är styrkt. TR:n delar helt åklagarens bedömning att rånet på anförda grunder är grovt.

Olovligt brukande. M.L. har erkänt gärningen - - - Åtalet är styrkt och skall bifallas.

Påföljden.

R.A. förekommer inte i kriminalregistret. Han har nu gjort sig skyldig till grovt rån vid två tillfällen, tillgrepp av fortskaffningsmedel samt olovligt brukande. Någon annan påföljd än fängelse kan inte bli aktuell. Fängelsestraffet bör med hänsyn till att R.A. vid två tillfällen gjort sig skyldig till grova rån och till omständigheterna i övrigt bestämmas till tio år.

M.L. förekommer med ett avsnitt i kriminalregistret. Han dömdes av Jakobsbergs TR d 30 jan 1991 för misshandel och olaga hot till villkorlig dom. Han har nu gjort sig skyldig till grovt rån, tillgrepp av fortskaffningsmedel och olovligt förfogande. Någon annan påföljd än fängelse kan inte komma i fråga. TR:n bestämmer straffvärdet till fängelse sex år.

I sina domskäl behandlade TR:n härefter frågor om avräkning av tid för frihetsberövande, om skadestånd och om beslag och förverkande.

Domslut

Domslut. TR:n dömde

R.A. jämlikt 8 kap 6 § och 7 § 1 st samt 10 kap 7 § 1 st BrB för grovt rån, tillgrepp av fortskaffningsmedel och olovligt brukande till fängelse 10 år, och

M.L. jämlikt 8 kap 6 § och 7 § 1 st samt 10 kap 4 § BrB för grovt rån, tillgrepp av fortskaffningsmedel och olovligt förfogande till fängelse 6 år.

R.A. och M.L. förpliktades att utge skadestånd till åtskilliga målsägande.

R.A. och M.L. överklagade domen i Svea HovR. De yrkade att de för gärningarna mot bankerna skulle dömas för endast rån av normalgraden samt att fängelsestraffen i allt fall skulle sättas ned.

De yrkade även ändring i fråga om utdömda skadestånd. Åklagaren och målsägandena bestred ändring.

Domskäl

Domskäl. I enlighet med TR:ns i dessa delar inte överklagade dom skall R.A. dömas för tillgrepp av fortskaffningsmedel och olovligt brukande - beträffande sistnämnda brott i lagrummets lydelse före d 1 juli 1993 - samt M.L. för tillgrepp av fortskaffningsmedel och olovligt förfogande.

Ansvarsfrågan. Varken någon av de tilltalade eller åklagaren har överklagat TR:ns dom i skuldfrågan. Till följd av bestämmelsen i 51 kap 23a § RB har HovR:n att pröva endast rubriceringen av de båda rånbrotten. HovR:n kan således inte göra någon prövning av de faktiska omständigheter i de beskrivna gärningarna som TR:n har funnit styrkta respektive inte styrkta. HovR:ns prövning inskränker sig till den rättsliga bedömningen av dessa omständigheter med utgångspunkt i främst de förhållanden som åklagaren har angett skall kvalificera brotten som grova.

Även om rånet d 27 juli 1993 mot Nordbanken i Sigtuna, med hänsyn främst till det olaga tvånget mot R.N. vid händelseförloppets slut och hotet i samband därmed, framstår som allvarligare än rånet d 26 febr 1993 mot S-E-Banken i Kallhäll, har omständigheterna vid de båda rånen varit väsentligen desamma. Det saknas härvid tillräcklig anledning att bedöma de båda rånen olika med avseende på rubriceringsfrågan.

Utredningen i målet, främst R.A:s och M.L:s egna uppgifter, visar att en på förhand bestämd brottsplan har funnits för de båda rånen, vilken brottsplan synes ha föregåtts av tämligen omsorgsfull planering. Att planeringarna i vissa delar inte fullt ut har täckt alla upptänkliga situationer och att själva utförandet, vad gäller i vart fall rånet mot Nordbanken, har kännetecknats av amatörmässighet i några avseenden förtar inte intrycket av omsorgsfull planering.

Vidare framgår av R.A:s och M.L:s uppgifter att rånen planerades till tidpunkter då man hoppades att det skulle finnas stora summor tillgängliga och att man vid båda rånen inriktade sig främst på valven. Även om rånarna inte kunde ha någon exakt uppfattning om vilka summor de kunde tänkas komma över, framgår av R.A:s och M.L:s uppgifter att man vid rånen hade förhoppningar om ett stort byte. De belopp som tillgreps vid vart och ett av rånen blev också betydande.

HovR:n har till följd av TR:ns ställningstaganden att utgå från att i gärningsbeskrivningarna påstådda hot har förekommit och dessutom att de tilltalades uppsåt har täckt dessa hot. HovR:n anmärker i detta sammanhang att TR:n - utöver ett uttalande att det inte blivit utrett om vapnen varit äkta eller inte - varit mycket sparsam med angivanden av vad man har ansett styrkt vad gäller omständigheterna kring hoten och de tilltalades uppsåt härvidlag. Det sagda gäller sådana frågor som hur vapnen har riktats och hur hoten har upplevts m m.

M.L., som inte var med inne i banklokalen i Sigtuna, har inte kunnat bidra till utredningen i denna del. R.A. har härvidlag lämnat ganska svävande och vaga uppgifter, vilket i och för sig kan ha sin förklaring i de stressade situationer han befann sig i under rånen liksom att han inte hade någon reell möjlighet att uppfatta allt som utspelade sig i tex valven. Han har, tillfrågad härom, så gott som undantagslöst antingen bekräftat eller sagt sig varken kunna bestrida eller bekräfta målsägandenas uppgifter i aktuella avseenden. I de delar målsägandena, med hänsyn till sina placeringar i bankerna och sina sinnestillstånd under rånen, har haft möjlighet att uppfatta vad som hänt, har de lämnat i allt väsentligt överensstämmande uppgifter i nu aktuella avseenden. Detta gäller såväl rånet mot S-E-Banken som det mot Nordbanken. Det har inte förekommit något som ger anledning att ifrågasätta deras uppgifter. HovR:n lägger dem därför till grund för bedömningen av vad som har förekommit.

Genom bl a målsägandenas berättelser är utrett att brotten har inneburit allvarliga kränkningar av främst den tjänstgörande bankpersonalens integritet. Vid båda rånen har således bankpersonal beordrats att vidta olika åtgärder, samtidigt som - vad de uppfattade som riktiga - vapen riktades mot dem. Även verbala hot har förekommit. Det har vidare framgått att det vid båda rånen riktades vapen direkt mot och på kort avstånd från vissa målsägande. Genom målsägandenas berättelser är också visat att de blev ytterligt uppskrämda av händelserna och de värst utsatta av dem har gett påtagliga uttryck för att de till följd av det inträffade har mått och fortfarande mår mycket dåligt.

M.L. och i någon mån också R.A. synes ha velat göra gällande att de inte hade uppsåt till allt vad som förekom vid rånen i fråga om hot mot och annan kränkande behandling av bankpersonalen. HovR:n finner att R.A. och M.L., när de planerade och genomförde rånen, måste ha insett att sådan behandling av bankpersonalen som förekom kunde bli aktuell från någon av gärningsmännens sida. De har ändå inte avstått från att genomföra rånen. Vid denna bedömning har de haft uppsåt även såvitt avser det sätt på vilket rånen genomfördes.

Vad som har kommit fram om den behandling målsägandena har utsatts för kan emellertid inte medföra att gärningsmännen vid något av rånen skall anses ha visat synnerlig råhet eller att de på ett hänsynslöst sätt utnyttjat de rånades skyddslösa eller utsatta ställning.

Sammanfattningsvis finner HovR:n, att omständigheterna sammantagna är sådana att varken rånet mot S-E-Banken d 26 febr 1993 eller det mot Nordbanken d 27 juli samma år är att bedöma som grovt rån. HovR:n har här beaktat den återhållsamhet som präglat såväl lagstiftning som rättstillämpning när det gällt att rubricera rånbrott som grova i fall då det inte är utrett att skarpladdat vapen har förekommit. R.A. och M.L. skall alltså dömas för rån av normalgraden.

Påfåljdsfrågan mm. De aktuella rånbrotten är, trots att de inte är att bedöma som grova, av mycket allvarlig art. Annan påföljd än fängelse kan inte komma i fråga för vare sig R.A. eller M.L..

Med hänsyn till vad som ovan sagts om det gemensamma uppsåtet saknas anledning att bedöma M.L:s delaktighet i rånet mot Nordbanken d 27 juli 1993 som mindre straffvärd än R.A:s.

Brottens straffvärde är, inom ramen för den för rån tillämpliga straffskalan, mycket högt. Härvid beaktar HovR:n de omständigheter som ovan angetts i fråga om planering, det tänkta och det faktiskt åtkomna bytets värde samt framför allt behandlingen av bankpersonalen.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrade TR:ns dom på så sätt att R.A. dömdes för rån enligt 8 kap 5 § 1 st BrB samt för de två övriga i TR:ns domslut angivna brotten till fängelse 6 år, och att M.L. dömdes för rån enligt 8 kap 5 § 1 st BrB samt för de två övriga i TR:ns domslut angivna brotten till fängelse 4 år.

Av TR:n bestämda skadeståndsbelopp sattes ned i flera fall. Hovrättsrådet Swahn var skiljaktig i frågan om rånbrottens rubricering och anförde - med instämmande av nämndemannen Väss-Schrader - följande: Det förhållandet - att det inte klarlagts i målet om de vapen som användes vid de båda rånen var riktiga eller attrapper - är inte avgörande för huruvida rånen skall bedömas som grova eller inte. Vid den bedömningen är, såsom åklagaren anfört, även andra faktorer av betydelse. Det bör härvid beaktas att de kvalificerande omständigheter, som anges i 8 kap 6 § 2 st BrB för att ett rån skall bedömas som grovt, endast är exempel på vad som kan vägas in vid rubriceringen. Enligt min mening har rånarna - genom det sätt på vilket vapnen använts mot flera av banktjänstemännen - på ett hänsynslöst sätt utnyttjat dessa tjänstemäns utsatta ställning. Härtill kommer att rånen har varit förhållandevis noggrant planerade samt att rånarna vid båda tillfällena har tillgripit avsevärda belopp. Vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet anser jag därför att båda rånen skall rubriceras som grovt rån.

Överröstad i nämnda fråga är jag i övriga frågor ense med majoriteten.

Riksåklagaren överklagade HovR:ns dom. Han yrkade att HD skulle bedöma rånbrotten som grova och därvid skärpa fängelsestraffen väsentligt, beträffande R.A. även om endast det ena av brotten bedömdes som grovt.

R.A. (offentlig försvarare advokaten G.H.) och M.L. (offentlig försvarare advokaten Y.Y.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen A-M.N.).

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut såvitt nu är i fråga beträffande såväl R.A. som M.L..

Fängelsestraffen skall till en tid av 140 dagar anses verkställda i anstalt. JustR Lambe och JustR Westlander, referent, var av skiljaktig mening och ansåg att domskälen bort ha följande lydelse: I enlighet med - - - se HD:s dom - - - vara grova eller ej.

I HD har R.A. och M.L. hörts på nytt. Förhöret i TR:n med R.N. har spelats upp. De berättelser som övriga målsägande lämnat i HovR:n och TR:n har i valda delar förebringats genom uppläsning ur HovR:ns bandutskrifter och TR:ns dom.

Utredningen visar att de båda rånen varit omsorgsfullt planerade och genomförts på väsentligen samma sätt. Bankkontoren har valts med utgångspunkt i bl a att de varit så belägna att efter rånen flykt utan upptäckt skulle underlättas. För brotten har valts tid då bankerna kunde antas hålla avlöningsmedel till stora belopp. Rekognoscering på plats har skett i förväg. En extra flyktbil har varje gång särskilt anskaffats. Rånen har genomförts av tre personer, varav en uppehållit sig utanför banken i denna bil och de två andra, maskerade och med dragna pistoler - vilka inte visats vara riktiga vapen -, berett sig tillträde till banken, där de under föregivet vapenhot förmått bankpersonal och kunder att lägga sig ned på golvet samt beordrat personal att följa med till bankvalvet och öppna detta. Bytet har vid vartdera tillfället varit omkring en miljon kronor.

Vidare framgår att vid båda rånen de hotade, möjligen med undantag av en kund i Nordbanken, uppfattat vapnen som riktiga och känt dödsångest. Vad gäller rånet i S-E-Banken visar utredningen att de två gärningsmän som gått in på banken på kort håll, en halv till en meter, riktat vapnen mot T.M:s och N.P:s huvuden och uttryckligen hotat att skjuta dem om de inte skaffade fram nycklarna till valvet. Det framgår vidare att den ene av dessa gärningsmän, efter att ha fått upplysning att nycklarna fanns i kassorna, med sitt vapen riktat mot L.A:s huvud på ett avstånd av en halv meter förmått henne att lämna honom nycklarna, varefter han med sitt vapen riktat mot T.M:s huvud tvingat denne att gå till valvet, att han på kort håll vid valvet hotat K.H. med vapnet och därmed förmått henne att hämta ytterligare nycklar samt att han i det trånga utrymmet i valvet, upphetsad och aggressiv, riktat vapnet mot T.M. och K.H. för att få dem att skynda på med att plocka fram pengar och sedan tvingat dem att lägga sig ned på golvet genom att skrika att han annars skulle skjuta dem.

Vad gäller rånet mot Nordbanken framgår av berättelserna att sedan samtliga personer i banklokalen beordrats att lägga sig ned, kassörskorna uppmanats att resa sig och att en av gärningsmännen därefter stuckit in sitt vapen mellan glasskivan och disken mitt för R.N. och med vapnet på kort håll riktat mot hennes ansikte förmått henne att med nycklarna bege sig till valvet, därvid han gått alldeles bakom henne och hållit pistolen mot hennes huvud, att han vid ingången till valvet uttalat att han skulle skjuta någon i benet, om något hände, samt att han under tiden inne i det trånga valvet otåligt hållit sitt vapen i sidan på R.N. och att hon sedan under vapenhot förmåtts att som gisslan följa med de båda rånarna ut genom dörrslussen.

För att en stöld skall rubriceras som rån krävs enligt 8 kap 5 § BrB att stölden sker genom våld eller genom hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara.

Vid bedömande av om brottet är grovt skall enligt 6 § samma kapitel särskilt beaktas om våldet var livsfarligt eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller om han eljest visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst sätt utnyttjat den rånades skyddslösa eller utsatta ställning.

Det har inte visats annat än att de använda vapnen var attrapper, och det är ostridigt att något fysiskt våld inte har förekommit. Inte heller kan vad som förekommit anses utgöra synnerlig råhet i lagens mening. Vidare kan bankpersonalen ej sägas ha haft en skyddslös eller utsatt ställning i den mening som avses i lagrummet.

Såsom avfattningen av 8 kap 6 § utvisar ger stadgandet utrymme för att även i andra fall än dem som nämns i lagrummet bedöma ett rånbrott som grovt, om omständigheter förekommit som i sig eller sammantagna med varandra ger anledning att anse brottet svårare än vad som ryms inom normalgraden i 8 kap 5 §.

Vid en sådan bedömning finns i detta fall anledning att särskilt peka på följande förhållanden.

Rånen har varit väl planlagda. De karakteriseras av brutalitet. Personal och kunder har sålunda på grund av rånarnas hot kommit att uppleva ångest och skräck. Flera i personalen har tom känt sig sväva i livsfara och länge efter händelsen mått psykiskt dåligt. Upplevelserna har för vissa anställda varit sådana att de fått psykiska problem som krävt terapeutisk behandling under lång tid.

Rånarna har utnyttjat situationen för att få tillträde till kassavalven, där det såsom de på goda grunder antog fanns betydande penningsummor i förvar just vid råntillfällena. Rånbytet blev i bägge fallen ca 1 miljon kr.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna är bägge rånbrotten så allvarliga att de måste bedömas som grova.

HD:s dom meddelades d 22 dec 1994 (nr DB 307).