musikal (av musical comedy/musical play), en i USA under början av 1900-t. framvuxen musikteaterform, som sammansmälte element från operetten och den engelska "musikaliska komedin" med influenser från lokala företeelser som ragtime och jazz.
M. kombinerar sång, dans och tal till en mångfasetterad helhet och hämtar inte sällan sina realistiska teman från skönlitteraturen. Tendenserna var tydliga redan i 1910- o. 20-talets Broadwayshower av bl.a. Jerome Kern, Irving Berlin samt George & Ira Gershwin, men m:s födelse brukar dateras till Kerns Teaterbåten (1927, libretto av Oscar Hammerstein II), som var mer musikdramatiskt genomarbetad än sina föregångare.
1930-t. såg produktioner signerade t.ex. Richard Rodgers & Lorenz Hart samt Cole Porter, medan 1940-talets "guldålder" emanerade ur Rodgers & Hammerstein II-succéer som Oklahoma och South Pacific, samtidigt som Kurt Weills amerikanska karriär fortgick med bl.a. Lady in the dark och Street scene. Bland 1950-talsmusikalerna kan nämnas två av de populäraste någonsin, Frederick Loewes och Alan Jay Lerners My fair lady (1956) samt Leonard Bernsteins West side story (1957), och framförallt den senares adaption av Romeo och Julia i samtida New York-miljö fick stor betydelse för genrens utveckling.
Under 1960-t. såg internationella framgångar som Jerry Bocks Spelman på taket och John Kanders och Fred Ebbs Cabaret, bägge förlagda till politiskt turbulenta historiska miljöer, dagens ljus, medan rockmusiken mot slutet av decenniet fann sin väg till musikalscenen i bl.a. Galt !MacDermots "hippiemusikal" Hair. Relationen mellan m. och filmen hade sedan musikfilmens genombrott på 1930-t. varit fruktbar, populära m. filmades och filmer blev m., så t.ex. i Jerry Hermans La Cage aux Folles (1983).
Utanför USA trampade m. länge i barnskorna. Bland de första tonsättarna att nå internationellt erkännande var Andrew Lloyd Webber, som med kassasuccéer som Jesus Christ Superstar (1971), Evita (1978) och Cats (1981) satte England på musikalkartan. Bland övriga icke- amerikanska musikalskapare kan nämnas Claude-Michel Schönberg, vars Les Misérables (1980), liksom vissa av Webbers musikaler, har sjungen dialog, samt Benny Andersson och Björn Ulvaeus, vars Kristina från Duvemåla (1995) är den framgångsrikaste svenska m. genom tiderna.
Den finländska musikalhistorien är kort och består huvudsakligen av lokala produktioner av internationella succéer, vilka fortfarande har en stark ställning på såväl den finsk- som svenskspråkiga repertoaren. Många av de finlandssvenska institutionsteatrarnas största publikframgångar är m. eller därmed besläktade verk; på Svenska teatern i Hfrs bl.a. My fair lady (19 59/20 03) samt Stadin kundi (1979), som baserade sig på Georg Malmsténs liv och musik, på Åbo svenska teater bl.a. La Cage aux Folles (1991) och på Wasa teater bl.a. The sound of music (1994) samt West side story (2003).
Gränsen mellan den på finlandssvenskt håll populära revyn, som under 1960- o. 70-t. blomstrade på såväl Lilla teatern som Svenska teatern med namn som Erna Tauro, Bengt Ahlfors, Lars Huldén och Benedict Zilliacus bland musik- och textansvariga, och m. har varit flytande. Även vissa av Kaj Chydenius och Eero Ojanens för bl.a. KOM-teatern komponerade, intet sällan politiskt färgade, musikteaterproduktioner kan ses som förklädda m.
På senare tid har det dock i allt högre grad producerats nya m., av vilka kan nämnas bl.a. den trendsättande teknomusikalen HYPE (Svenska teatern, 1994) med text och musik av bl.a. Stefan Randström och Niklas Rosström samt, på samma scen, ungdomsmusikalen Kick! (2003, text Marina Meinander och musik Carita Holmström) med ett tjejrockband i fokus. Från ÅST-repertoaren kan plockas produktionerna Frankenstein (1999) och DOGS DOGS DOGS (2003), bägge med musik av teaterns kapellmästare Jussi Vahvaselkä, medan Wasa teaters musikaldebut var den specialskrivna rockmusikalen EKO! (1982) med text av Claes Andersson och musik av Markus Fagerudd och Anders Engström.
Även på finskspråkigt håll har nya m. blivit allt vanligare, både inom och utom institutionsteatern. Bland finländska musikaltonsättare under de senaste decennierna kan ytterligare nämnas bl.a. Jorma Panula, Pentti Lasanen, Lasse Mårtenson, Ilkka Kuusisto, Jukka Linkola (f. 1955), ur vars rikhaltiga produktion i genren kan nämnas t.ex. Peter Pan (Helsingfors stadsteater, 1985) och Astoria (Lahtis stadsteater, 2003), Matti Puurtinen samt Iiro Rantala.
Därtill kan noteras musikalproduktionen vid Brages musikskola, vars första projekt var Blyton Rock (1996) med text av Anders Larsson och musik av Carita Holmström, den mångsidiga musikalverksamheten på amatörhåll, ofta inom ramen för sommarteatrarna, samt den tendens till allt större och kostsammare internationellt turnerande musikalspektakel, som under de senaste åren även nått Finland (bl.a. Cats och Les Misérables i Hartwallarenan). (Mats Liljeroos)
Efter att Svenska teatern 2005 såg ytterligare ett musikaluruppförande på sin stora scen, nämligen Spin (text och musik Douglas Pashley, regi Gunnar Helgason), markerade året 2009 starten för följande stora musikalsatsning; PlayMe (text Hanna Åkerfelt, Niklas Rosström och Johan Storgård, musik Patric Sarin, Niklas Rosström, Peder Enerot, Gustave Lund, Jörgen Elofsson och Milos Rosas, regi Maria Sid). Denna musikal, den största hittills i sitt slag på finlandssvenskt håll, har avvikit stort från teaterns tidigare produktioner genom att dess skådespelare och sångare, till stor del icke-professionella artister, uttogs genom en talangtävling som inleddes hösten 2008 på Internet genom inskickade videobidrag. Därefter gick deltagarna vidare genom publikröstningar på webben till tre semifinaler i Åbo, Helsingfors och Vasa, vilket avslutades med en final på Svenska teatern den 21.2.2009. Den av bl.a. musik, dans och akrobatik späckade musikalen hade premiär i september 2009 och inkluderar samtidigt ett slags talangtävling inom musikalen, också kallat spel, vars utgång besökare på musikalens webbsidor kan påverka via mobiltelefonoperatör och Internet. (red.)
M. kombinerar sång, dans och tal till en mångfasetterad helhet och hämtar inte sällan sina realistiska teman från skönlitteraturen. Tendenserna var tydliga redan i 1910- o. 20-talets Broadwayshower av bl.a. Jerome Kern, Irving Berlin samt George & Ira Gershwin, men m:s födelse brukar dateras till Kerns Teaterbåten (1927, libretto av Oscar Hammerstein II), som var mer musikdramatiskt genomarbetad än sina föregångare.
1930-t. såg produktioner signerade t.ex. Richard Rodgers & Lorenz Hart samt Cole Porter, medan 1940-talets "guldålder" emanerade ur Rodgers & Hammerstein II-succéer som Oklahoma och South Pacific, samtidigt som Kurt Weills amerikanska karriär fortgick med bl.a. Lady in the dark och Street scene. Bland 1950-talsmusikalerna kan nämnas två av de populäraste någonsin, Frederick Loewes och Alan Jay Lerners My fair lady (1956) samt Leonard Bernsteins West side story (1957), och framförallt den senares adaption av Romeo och Julia i samtida New York-miljö fick stor betydelse för genrens utveckling.
Under 1960-t. såg internationella framgångar som Jerry Bocks Spelman på taket och John Kanders och Fred Ebbs Cabaret, bägge förlagda till politiskt turbulenta historiska miljöer, dagens ljus, medan rockmusiken mot slutet av decenniet fann sin väg till musikalscenen i bl.a. Galt !MacDermots "hippiemusikal" Hair. Relationen mellan m. och filmen hade sedan musikfilmens genombrott på 1930-t. varit fruktbar, populära m. filmades och filmer blev m., så t.ex. i Jerry Hermans La Cage aux Folles (1983).
Utanför USA trampade m. länge i barnskorna. Bland de första tonsättarna att nå internationellt erkännande var Andrew Lloyd Webber, som med kassasuccéer som Jesus Christ Superstar (1971), Evita (1978) och Cats (1981) satte England på musikalkartan. Bland övriga icke- amerikanska musikalskapare kan nämnas Claude-Michel Schönberg, vars Les Misérables (1980), liksom vissa av Webbers musikaler, har sjungen dialog, samt Benny Andersson och Björn Ulvaeus, vars Kristina från Duvemåla (1995) är den framgångsrikaste svenska m. genom tiderna.
Den finländska musikalhistorien är kort och består huvudsakligen av lokala produktioner av internationella succéer, vilka fortfarande har en stark ställning på såväl den finsk- som svenskspråkiga repertoaren. Många av de finlandssvenska institutionsteatrarnas största publikframgångar är m. eller därmed besläktade verk; på Svenska teatern i Hfrs bl.a. My fair lady (19 59/20 03) samt Stadin kundi (1979), som baserade sig på Georg Malmsténs liv och musik, på Åbo svenska teater bl.a. La Cage aux Folles (1991) och på Wasa teater bl.a. The sound of music (1994) samt West side story (2003).
Gränsen mellan den på finlandssvenskt håll populära revyn, som under 1960- o. 70-t. blomstrade på såväl Lilla teatern som Svenska teatern med namn som Erna Tauro, Bengt Ahlfors, Lars Huldén och Benedict Zilliacus bland musik- och textansvariga, och m. har varit flytande. Även vissa av Kaj Chydenius och Eero Ojanens för bl.a. KOM-teatern komponerade, intet sällan politiskt färgade, musikteaterproduktioner kan ses som förklädda m.
På senare tid har det dock i allt högre grad producerats nya m., av vilka kan nämnas bl.a. den trendsättande teknomusikalen HYPE (Svenska teatern, 1994) med text och musik av bl.a. Stefan Randström och Niklas Rosström samt, på samma scen, ungdomsmusikalen Kick! (2003, text Marina Meinander och musik Carita Holmström) med ett tjejrockband i fokus. Från ÅST-repertoaren kan plockas produktionerna Frankenstein (1999) och DOGS DOGS DOGS (2003), bägge med musik av teaterns kapellmästare Jussi Vahvaselkä, medan Wasa teaters musikaldebut var den specialskrivna rockmusikalen EKO! (1982) med text av Claes Andersson och musik av Markus Fagerudd och Anders Engström.
Även på finskspråkigt håll har nya m. blivit allt vanligare, både inom och utom institutionsteatern. Bland finländska musikaltonsättare under de senaste decennierna kan ytterligare nämnas bl.a. Jorma Panula, Pentti Lasanen, Lasse Mårtenson, Ilkka Kuusisto, Jukka Linkola (f. 1955), ur vars rikhaltiga produktion i genren kan nämnas t.ex. Peter Pan (Helsingfors stadsteater, 1985) och Astoria (Lahtis stadsteater, 2003), Matti Puurtinen samt Iiro Rantala.
Därtill kan noteras musikalproduktionen vid Brages musikskola, vars första projekt var Blyton Rock (1996) med text av Anders Larsson och musik av Carita Holmström, den mångsidiga musikalverksamheten på amatörhåll, ofta inom ramen för sommarteatrarna, samt den tendens till allt större och kostsammare internationellt turnerande musikalspektakel, som under de senaste åren även nått Finland (bl.a. Cats och Les Misérables i Hartwallarenan). (Mats Liljeroos)
Efter att Svenska teatern 2005 såg ytterligare ett musikaluruppförande på sin stora scen, nämligen Spin (text och musik Douglas Pashley, regi Gunnar Helgason), markerade året 2009 starten för följande stora musikalsatsning; PlayMe (text Hanna Åkerfelt, Niklas Rosström och Johan Storgård, musik Patric Sarin, Niklas Rosström, Peder Enerot, Gustave Lund, Jörgen Elofsson och Milos Rosas, regi Maria Sid). Denna musikal, den största hittills i sitt slag på finlandssvenskt håll, har avvikit stort från teaterns tidigare produktioner genom att dess skådespelare och sångare, till stor del icke-professionella artister, uttogs genom en talangtävling som inleddes hösten 2008 på Internet genom inskickade videobidrag. Därefter gick deltagarna vidare genom publikröstningar på webben till tre semifinaler i Åbo, Helsingfors och Vasa, vilket avslutades med en final på Svenska teatern den 21.2.2009. Den av bl.a. musik, dans och akrobatik späckade musikalen hade premiär i september 2009 och inkluderar samtidigt ett slags talangtävling inom musikalen, också kallat spel, vars utgång besökare på musikalens webbsidor kan påverka via mobiltelefonoperatör och Internet. (red.)
musikal. Ungdomsmusikalen Hype blev en makalös succé med 216 slutsålda föreställningar under åren 1994-95. Svenska teaterns publiksiffror fördubblades tack vare musikalen och lockade en helt ny publik av unga och finskspråkiga. Foto: Svenska teaterns arkiv, C. Boucht.