Läs mer om allt som ingår
Rollen som lindansösen Elvira Madigan kommer för alltid att vara förknippad med Pia Degermark. Privat föll hon, rakt ner i helvetet, gång på gång. Nu är hon fri från sitt missbruk, har kommit ut med sin självbiografi – och i december visar hon sina broderade kuddar på Norrtälje konsthall. ”För att förlora greppet om sitt liv måste man först ha haft ett grepp. Det hade inte jag.”
– Aldrig i livet, sa den professionella lindanserskan när hon såg tvättlinan som Bo Widerbergs filmgäng spänt upp i skånska Bökebergsskogen den där sommardagen 1966. Aldrig att hon vågade gå på den. Pia Degermark vågade. Det var hon själv som vandrade genom luften i Elvira Madigan, filmen som i dag tillhör våra klassiker.
I verkligheten föll hon så många gånger att det till slut gällde liv eller död. Själv talar hon om spiraler, hur de kan slingra sig uppåt, vidgas till något positivt och kreativt.
– Andra spiraler går rätt ner i helvetet.
Hon var överklassflickan som utåt sett hade allt; föräldrar och två bröder, lätt för att lära, efterlängtade påsklov
i Storlien där hon ingick i dåvarande kronprinsens kompisgäng och dansade den dans som, faktiskt, förändrade hennes liv. För det var bilden av en ung och skyggt leende flicka i pojkprinsens armar som hamnade i Hänt i Veckan – och sågs av Bo Widerberg. Hans beslut var blixtsnabbt: Här fanns hans Elvira Madigan.
Själv använder hon andra ord, mörkare färger, för att beskriva sin bakgrund:
– Jag var gammal redan som barn. Till och med min mamma har sagt att hon aldrig hade någon liten flicka. Och för pappa var jag alltid – tja, hans kvinna. Som sjuåring tjatade jag mig till att bli inlagd på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus för bantning. Jag var inte tjock, såg väl ut som en vanlig, lite mullig sjuåring. Men jag ville absolut gå ner i vikt – och hamnade på en avdelning med dödssjuka barn. Det blev mitt första fängelse.
