Lapp- Nils en mytomspunnen storspelman

Stockholm någon gång vid 1800-talets första hälft. De två koltklädda män vid namn Lapp-Nils och Lapp-Jonas, som står på ett torg och spelar fiol är så skickliga att några åhörare betvivlar deras ursprung.

Det hela får nog betraktas som en skröna, precis som så många berättelser om Lapp-Nils. Men myten om att han inte ska ha varit same har levt vidare ända till våra dagar. Varför? För att fiolspel varit ovanligt bland samer? För att en del personer inte velat gå med på att en av Sveriges absolut mest kända spelmän genom tiderna var same? För att Lapp-Nils kom från en familj med det ringaktade yrket sockenlapp? Ja, skälen varierar säkert, men det vi vet är, att Lapp-Nils var same.

Nils Jonsson föddes 8 maj 1804 i Hallen i sydöstra Jämtland. Fadern var, liksom sin far, farfar och andra släktingar så kallad sockenlapp. Det var en yrkesroll som i första hand gick ut på slakta och flå hästar, som bönder ansåg orena, och i vissa fall hundar. Utöver det hade sockenlappar ofta bisysslor som hantverkare.

Sockenlapparna var anställda av socknen. De var bofasta och kyrkskrivna, de talade svenska, lär ha klätt sig på samma vis som övriga byinvånare och deras barn gick i samma skola som byns övriga barn. Men sockenlapparnas status var låg.

Yrket gick i arv från far till son. Men Lapp-Nils skulle så småningom bryta den traditionen. Då hans far blev avskedad och lämnade byn tog modern över sysslan, och tog sonen till hjälp. Kanske var det en sådan gång han skar sig så illa i handen, att lillfingret under återstoden av hans liv skulle ligga invikt mot handflatan. Kanske var det då hans mor bestämde sig: Nils ska slippa detta yrke!

Redan som liten hade Nils blivit fascinerad av fiolmusik och gått i lära hos spelmän i byn. I historieskrivningen om honom ska han snart ha övertrumfat sina läromästare. Men det har också sagts, att hans far inte gillade att sonen spelade. Men nu hade fadern alltså lämnat dem. Och mamma Lisbeta såg sonens talang som en möjlighet.

Plötsligt en dag, då Nils var sexton, försvann han och hans mor från byn. Många tror att de begav sig västerut, till de delar av landet som idag ligger i Norge, där Nils fick gå i lära hos skickliga spelmän. Låtarna efter Lapp-Nils har nämligen tydliga likheter med norsk folkmusik.

När de två år senare återvände ska Nils redan ha haft rykte som storspelman och lär ha börjat resa runt som gårdfarihandlare, kombinerat med spelmansuppdrag. Mest for han nog till grannlandskapen, men den nämnda Stockholmsvistelsen är alltså dokumenterad, liksom en färd ända till Kosta i Småland.

Han var alltså fri från sockenlappsarvet. Dessutom blev han och hans hustru Kerstin Clementsdotter, som också var av sockenlappssläkt, hemmansägare. Tillsammans med fostersonen Nils Jonas hade de bosatt sig i hennes barndomstrakter i Offerdal, närmare bestämt i Hållan. Där bröt de ny jord, grävde diken och byggde såväl bostadshus som lada och härbre. De skaffade också får, getter och kor, enligt vad en av Nils många fiolelever berättat. Han menade också att Lapp-Nils var en mycket bra pedagog.

Men det var säkert slitsamt att kombinera jordbrukarlivet med alla spelmansuppdrag. Då lilla Nils Jonas dog, bara fyra år gammal, tycks luften ha gått ur Nils och Kerstin. De sålde fastigheten och flyttade till ett enklare ställe, där det som idag kallas Lapp-Nilstorpet ligger. Nu började Kerstin, som var bra på att tralla till dans, att göra Nils sällskap på hans spelmansresor.

Att Nils Jonsson var en skicklig violinist kan man vara säker på. Men han var nog också bra på att marknadsföra sig själv och då använda sig av att han var same. Det är troligt att han själv kallade sig Lapp-Nils, som ett slags artistnamn, han klädde sig i kolt och lär ha utnyttjat de legender som fanns om spelmän. Bland annat lär han ha sagt att det var ”Strömtussen”, det vill säga Näcken, som lärde honom spela. 

Något han kanske ångrade då han, kring 1850, blev påverkad av väckelserörelsen som menade att fiolspel var syndigt och slutade spela. Han dog i 1870.

INGELA HOFSTEN