Haiku är en japansk kortdikt bestående av tre versrader med ett givet antal stavelser. Dikten är orimmad och arbetar med antydningen, som ett estetiskt verksmedel. Absurda och underfundiga formuleringar skildrar ett skeende på en bestämd plats i ett bestämt ögonblick. Den rör sig mellan två poler, från stillhet till rörelse.

Berit Lindfeldt är en tredimensionell haikudiktare. Med en blinkning till Duchamp plockar hon föremål ur sin omgivning och sätter samman dessa till något annorledes.
     En servetthållare, två små fat och en liten gaffel i nysilver från förra seklets början, omvandlas till en ”Silverfjäril”. Delar av en stol bildar ram till två rostiga knivar och en lika rostig sked. Titeln är ”Vapenhus”. Eller ett annat verk, ”Prärie”, en stolsits klädd med sandliknande bitar av skinn, där rostiga matbestick sticker upp som kvarlämnade artefakter på en ofruktbar mark.
     Dessa impressionistiska notiser från vår närmaste omvärld sätter tankarna i rörelse. Associationerna infinner sig snabbt om allt det som kan pågå både över och under ytan kring matbordet i samvaro med andra människor. Genom formernas allitteration och assonans skapas en ny entitet.

Som skulptör har Berit Lindfeldt arbetat med skiftande material och uttryck, allt ifrån stora offentliga verk i brons till dessa poetiska tredimensionella kommentarer i mindre statusfyllda material. Gummi har varit ett återkommande sådant material, som hon ständigt hittat nya sätt att forma. I ”Kurbits” och ”Ramsa” använder hon gummitråd, som blir till skrift och teckningar på väggarna.