iBet uBet web content aggregator. Adding the entire web to your favor.
iBet uBet web content aggregator. Adding the entire web to your favor.



Link to original content: http://sv.wikipedia.org/wiki/Galliska_gruppen
Saturnus naturliga satelliter – Wikipedia Hoppa till innehållet

Saturnus naturliga satelliter

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Galliska gruppen)
Karta över Saturnus-systemet

Saturnus har 146 bekräftade månar.[1]

Den största månen heter Titan och är 5 151 kilometer i diameter.

Tekniskt sett är de myriader av små is- och stenpartiklar som skapar Saturnus system av ringar också månar, och det finns inte någon skarp gräns mellan en liten måne och en stor ringpartikel.[2]

Upptäckt

[redigera | redigera wikitext]

Innan rymdresornas tidsålder kände man till nio månar som kretsade kring Saturnus, där matematikern och fysikern Christiaan Huygens upptäckte Titan som den första, och de fyra följande – Dione, Japetus, Rhea och Tethys – upptäcktes av den italiensk-franske astronomen och ingenjören Giovanni Domenico Cassini. 1789 kunde William Herschel lägga till Enceladus och Mimas till listan.

Herschels son, John Herschel, lade 1847 fram ett förslag i sin publikation Astronomical Observations made at the Cape of Good Hope att namnge dessa sju månar efter namn i den grekiska mytologin.

1848 upptäcktes Hyperion av William Lassell samt William Cranch Bond och George Phillips Bond oberoende av varandra.

Då de två rymdsonderna i Voyagerprogrammet 1980 passerade Saturnus sände de bilder tillbaka till jorden som visade inte mindre än nio nya månar. Innan Cassinisonden nådde Saturnussystemet sommaren 2004 och efter att man senare hittat åtta månar inleddes en systematisk eftersökning av Saturnusmånar från observatorier på jorden. Vid denna undersökning fann man tolv dittills okända månar i avstånd långt från Saturnus. Från Mauna Kea-observatoriet har en annan grupp astronomer funnit tolv nya månar.

Titan

[redigera | redigera wikitext]
Titan i naturliga färger
Huvudartikel: Titan (måne)

Titan är Saturnus största måne och den näst största månen i solsystemet, efter Jupiters måne Ganymedes. Titan upptäcktes den 25 mars 1655 av den nederländske astronomen Christiaan Huygens och var den första satelliten i solsystemet som upptäcktes efter Jupiters galileiska månar. Titan är den enda måne i solsystemet som har en tät atmosfär.[3] Den täta atmosfären har förhindrat närmare studier av månens yta, men för närvarande undersöks Titan av rymdsonden Cassini-Huygens och ny kunskap läggs till hela tiden.

Den 27 juli 2006 meddelade NASA att man funnit sjöar av kolväten vid Titans norra polarregioner.[4]

I mars 2007 meddelades det att rymdsonden Cassini-Huygens tagit bilder på sjöliknande vätske- och kolvätefyllda områden på Titans nordpol.

Fysiska egenskaper

[redigera | redigera wikitext]
Den relativa massan av Saturnus månar

Atmosfär på månen Enceladus

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Enceladus

2005 gjorde rymdsonden Cassini-Huygens de två första förbiflygningarna den 17 februari samt den 9 mars av månen Enceladus och upptäckte genom en magnetometer att Enceladus hade en atmosfär. Det var första gången Cassini upptäckte en atmosfär sedan den på månen Titan upptäcktes. Forskare tror att det kan vara vulkaner, gejsrar eller gas från månens yta eller inre som har bildat atmosfären, eftersom Enceladus gravitation är för svag för att hålla kvar en atmosfär. Kring Enceladus upptäckte man också att plasma från Saturnus drivs bort av joniserad vattenånga kring månen.[5]

Ringsystem runt månen Rhea

[redigera | redigera wikitext]
Rheas ringsystem

Ett möjligt ringsystem runt Rhea annonserades den 6 mars 2008 av NASA.[6] Detta skulle i så fall vara den första upptäckten av ringar runt en måne. I november 2005 upptäckte sonden Cassini att Saturnus magnetosfär tycktes förlora energirika elektroner i närheten av Rhea. Ringarna skulle enligt den framlagda hypotesen kunna utgöra en förklaring till dessa observerade förändringar.

En region innehållande damm och större fragment, t.ex. sten eller is, skulle kunna sträcka sig ända ut till Rheas Hillsfär, men tänktes enligt hypotesen snarare vara förtätad till ett område närmare månen, i form av tre smala ringar av hög densitet. Materialet till ringarna skulle i så fall härstamma från Saturnus ringar, och ha fångats in av Rheas gravitation. Ytterligare indicier som stöder ringhypotesen var upptäckten av små fläckar som lyser i blåaktigt ljus, utspridda längs Rheas ekvator (och som då troddes vara nerslagsplatser för material som lämnat sin bana i ringarna).

Emellertid har sedermera inga bevis för några ringar kunnat hittas bland alla de bilder som Cassini har tagit från olika avstånd och ur olika vinklar.[7] I augusti 2010 annonserades att Rhea troligen inte har ringar. Fakta tyder för närvarande på att en annan förklaring till de ursprungliga observationerna i så fall behöver hittas.[8]

Ålder

[redigera | redigera wikitext]

Baserat på datorsimulationer verkar många av Saturnus inre månar vara yngre än 100 miljoner år.[9]

Grupperingar

[redigera | redigera wikitext]
 Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2016-04)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Även om gränserna inte är helt klara kan man indela Saturnus månar i olika kategorier.

Planetariska ringar

[redigera | redigera wikitext]

En planetarisk ring är en måne som kretsar strax innanför eller strax utanför en av Saturnus ringar, och med deras svaga tyngdkraft påverkar omloppsbanan för de partiklar i ringarna som de kommer i närheten av. Bland annat skapar dessa månars inflytelse zoner i ringsystemet där partiklarna inte kan hålla sig stabilt över en längre tid, och dessa zoner ser vi som smala mellanrum, eller gap i ringsystemet. Dessa månar är Atlas, Pan, Pandora, Prometheus, Daphnis och S/2004 S 3.

Co-orbitala månar

[redigera | redigera wikitext]

Två av Saturnus månar, Janus och Epimetheus, har nästan en omloppsbana – den ena fullföljer ett omlopp snabbare än den andra, och borde således med jämna mellanrum inhämta den andra, men när de möts nuddar de varandra tätt på kanten vilket gör att de byter omloppsbanor en gång vart fjärde år. Det är det hittills enda kända tillfället då två himmelsgemener byter bana med varandra.

Inre stora månarna

[redigera | redigera wikitext]

Dione, Enceladus, Mimas och Tethys färdas alla innanför den ganska tunna E-ringen omkring Saturnus och räknas till en grupp för sig. Trots namnet har det visat sig att ett par små månar, Methone och Pallene, ligger i samma intervall som de stora medlemmarna av denna grupp. I samma område finns också nästa grupp, de trojanska månarna.

Trojanska månarna

[redigera | redigera wikitext]

Liksom de så kallade trojanska asteroiderna, som samlas i två klungor omkring Lagrangepunkterna L4 och L5 i förhållande till Jupiters omlopp om solen, hittar man i Saturnus system två exempel på små planeter i samma två lagrangepunkter i förhållande till en större månes omlopp runt Saturnus. I Tethys lagrangepunkter hittar man Telesto (L4) och Calypso (L5) och motsvarande finner man i samma omloppsbana som Dione, de två små månarna Helene (L4) och Polydeuces (L5).

Yttre stora månarna

[redigera | redigera wikitext]

Denna grupp håller till utanför E-ringen och omfattar fyra av Saturnus största månar; Hyperion, Japetus, Rhea och Titan. Hyperion, den minsta medlemmen i gruppen, är tämligen irreguljärt formad.

Inuitgruppen

[redigera | redigera wikitext]

Inuitgruppen består av fem månar med någorlunda samma avstånd och vinklar till Saturnus. Gruppen består av Kiviuq, Ijiraq, Paaliaq och Siarnaq och Tarqeq. Månarna i denna gruppen har fått namn efter den inuitiska mytologin.

Nordiska gruppen

[redigera | redigera wikitext]

En grupp månar som knyts samman av någorlunda samma avstånd och vinklar i förhållande till Saturnus. Den nordiska gruppen omfattar 18 månar, nämligen Mundilfari, Narvi, Phoebe, Skathi, Suttungr, Thrymr, Ymir, Aegir (måne) och Bestla samt månarna med beteckningen S/2004 S 7, och S/2004 S 12. Alla dessa månar har retrograd rörelse vilket betyder att deras omlopp går i motsatt riktning mot Saturnus rotation runt sin egen axel. Namnen inom denna grupp kommer från den nordiska mytologin.

Den galliska gruppen

[redigera | redigera wikitext]

Denna grupp omfattar de fyra månarna Albiorix, Erriapo, Tarvos och Bebhionn.

Gruppens gemensamma banelement tyder på ett gemensamt ursprung från en större himlakropp, som brutits sönder.[10]

Observationer efter upptäckten har emellertid avslöjat att den största medlemmen i gruppen, Albiorix, uppvisar två olika färger: en röd nyans som överensstämmer med Erriapo och Tarvos, och en nyans med mindre rött. Det har därför föreslagits att Erriapo och Tarvos kan vara fragment från Albiorix, som lämnat en stor, mindre röd krater efter sig, när de brutits loss.[11]

Tabell över Saturnus kända månar

[redigera | redigera wikitext]

Saturnus har 146 bekräftade månar.[1] De månar vars massa är tillräckligt stor för att ha blivit sfäroida är markerade i ljusblått. Titan, som är av planetstorlek har mörkare markering. De oregelbundna (infångade) månarna är markerade i grått: ljusgrått för de med direkt rörelse och mörkare grått för de med retrograd rörelse.

Den här artikeln eller det här avsnittet innehåller inaktuella uppgifter och behöver uppdateras. (2012-07)
Motivering: Jmf.m. en:Moons_of_Saturn#List
Hjälp gärna Wikipedia att åtgärda problemet genom att redigera artikeln eller diskutera saken på diskussionssidan.
Nummer Namn (sfäroida månar i fetstil) Diameter (km) Omloppsbanans halva storaxel (km) Omloppstid (dag) Lutning (°)
(till Saturnus ekvator) 		Position Upptäcktsår Bild
1 XVIII Pan 30 (35 × 35 × 23) [12] 133 584 [13] +0,57505 [13] 0,001° i Enckes delning 1990
2 XXXV Daphnis 6 − 8 136 505 [13] +0,59408 [13] ≈ 0° i Keeler Gap 2005
3 XV Atlas 31 (46 × 38 × 19) [12] 137 670 [13] +0,60169 [13] 0,003° yttre herde i A-ringen 1980
4 XVI Prometheus 86 (119 × 87 × 61) [12] 139 380 [13] +0,61299 [13] 0,008° inre herde i F-ringen 1980
5 XVII Pandora 81 (103 × 80 × 64) [12] 141 720 [13] +0,62850 [13] 0,050° yttre herde i F-ringen 1980
6 XI Epimetheus 113 (135 × 108 × 105) [12] 151 422 [13] +0,69433 [13] 0,335° coorbital 1980
7 X Janus 179 (193 × 173 × 137) [12] 151 472 [13] +0,69466 [13] 0,165° 1966
8 I Mimas 397 (415 × 394 × 381) [14] 185,404 [15] +0,942422 [16] 1,566°   1789
9 XXXII Methone 3 194 440 [13] +1,00957 [13] 0,007°   2004
10 XXXIII Pallene 4 212 280 [13] +1,15375 [13] 0,181°   2004
11 II Enceladus 504 (513 × 503 × 497) [14] 237 950 [15] +1,370218 [16] 0,010° i E-ringen 1789
12 III Tethys 1066 (1081 × 1062 × 1055) [14] 294 619 [15] +1,887802 [16] 0,168°   1684
12a XIII Telesto 24 (29 × 22 × 20) [12] 1,158° trojan före Tethys 1980
12b XIV Calypso 21 (30 × 23 × 14) [12] 1,473° trojan efter Tethys 1980
15 IV Dione 1123 (1128 × 1122 × 1121) [14] 377 396 [15] +2,736915 [16] 0,002°   1684
15a XII Helene 33 (36 × 32 × 30) 0,212° trojan före Dione 1980
15b XXXIV Polydeuces 3,5 [17] 0,177° trojan efter Dione 2004
18 V Rhea 1529 (1535 × 1525 × 1526) [14] 527 108 [18] +4,518212 [18] 0,327°   1672
19 VI Titan 5151 1 221 930 [15] +15,94542 1,634°   1655
20 VII Hyperion 292 (360 × 280 × 225) 1 481010 [15] +21,27661 0,568°   1848
21 VIII Iapetus 1472 (1494 × 1498 × 1425) [14] 3 560 820 +79,3215 [19] 7,570°   1671
22 XXIV Kiviuq ~16 11 294 800 [18] +448,16 [18] 49,087° Inuitgruppen 2000
23 XXII Ijiraq ~12 11 355 316 [18] +451,77 [18] 50,212° 2000
24 IX Phoebe 220 (230 × 220 × 210) 12 869 700 -545,09[19][20] 173,047° Nordiska gruppen 1899
25 XX Paaliaq ~22 15 103 400 [18] +692,98 [18] 46,151° Inuitgruppen 2000
26 XXVII Skathi ~8 15 672 500 [18] -732,52 [16][20] 149,084° Nordiska gruppen 2000
27 XXVI Albiorix ~32 16 266 700 [18] +774,58 [18] 38,042° Galliska gruppen 2000
28 XXXVII Bebhionn ~6 17 153 520 [18] +838,77 [18] 40,484° 2004
29 XXVIII Erriapo ~10 17 236 900 [18] +844,89 [18] 38,109° 2000
30 XLVII Skoll ~6 17 473 800 [15] -862,37 [18] 155,624° Nordiska gruppen 2006
31 XXIX Siarnaq ~40 17 776 600 [18] +884,88 [18] 45,798° Inuitgruppen 2000
32   S/2004 S 13 ~6 18 056 300 [18] -905,85 [16][20] 167,379° Nordiska gruppen 2004
33   Greip ~6 18 065 700 [15] -906,56 [18] 172,666° Nordiska gruppen 2006
34 XLIV Hyrrokkin ~8 18 168 300 [15] -914,29 [18] 153,272° Nordiska gruppen 2006
35   Jarnsaxa ~6 18 556 900 [15] -943,78 [18] 162,861° Nordiska gruppen 2006
36 XXI Tarvos ~15 18 562 800 [18] +944,23 [18] 34,679° Galliska gruppen 2000
37 XXV Mundilfari ~7 18 725 800 [18] -956,70 [16][20] 169,378° Nordiska gruppen 2000
38   S/2006 S 1 ~6 18 930 200 [15] -972,41 [18] 154,232° Nordiska gruppen 2006
39   S/2004 S 17 ~4 19 099 200 [18] -985,45 [16][20] 166,881° Nordiska gruppen 2004
40 XXXVIII Bergelmir ~6 19 104 000 [18] -985,83 [16][20] 157,384° Nordiska gruppen 2004
41 XXXI Narvi ~7 19 395 200 [18] -1008,45 [16][20] 137,292° Nordiska gruppen 2003
42 XXIII Suttungr ~7 19 579 000 [18] -1022,82 [16][20] 174,321° Nordiska gruppen 2000
43 XLIII Hati ~6 19 709 300 [18] -1033,05 [16][20] 163,131° Nordiska gruppen 2004
44   S/2004 S 12 ~5 19 905 900 [18] -1048,54 [16][20] 164,042° Nordiska gruppen 2004
45 XL Farbauti ~5 19 984 800 [18] -1054,78 [16][20] 158,361° Nordiska gruppen 2004
46 XXX Thrymr ~7 20 278 100 [18] -1078,09 [16][20] 174,524° Nordiska gruppen 2000
47 XXXVI Aegir ~6 20 482 900 [18] -1094,46 [16][20] 167,425° Nordiska gruppen 2004
48 XXXIX Bestla ~7 20 570 000 [18] -1101,45 [16][20] 147,395° Nordiska gruppen 2004
49   S/2004 S 7 ~6 20 576 700 [18] -1101,99 [16][20] 165,596° Nordiska gruppen 2004
50   S/2006 S 3 ~6 21 076 300 [15] -1142,37 [18] 150,817° Nordiska gruppen 2006
51 XLI Fenrir ~4 21 930 644 [18] -1212,53 [16][20] 162,832° Nordiska gruppen 2004
52 XLVIII Surtur ~6 22 288 916 [15] -1242,36 [18] 166,918° Nordiska gruppen 2006
53 XLV Kari ~7 22 321 200 [15] -1245,06 [18] 148,384° Nordiska gruppen 2006
54 XIX Ymir ~18 22 429 673 [18] -1254,15 [16][20] 172,143° Nordiska gruppen 2000
55 XLVI Loge ~6 22 984 322 [15] -1300,95 [18] 166,539° Nordiska gruppen 2006
56 XLII Fornjot ~6 24 504 879 [18] -1432,16 [16][20] 167,886° Nordiska gruppen 2004

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Källor

[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från danskspråkiga Wikipedia.

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b] ”Saturn Moons”. NASA Science. https://science.nasa.gov/saturn/moons/. Läst 27 november 2023. ”As of June 8, 2023, Saturn has 146 moons in its orbit.” 
  2. ^ Matthew S. Tiscareno, Joseph A. Burns, Matthew M. Hedman, Carolyn C. Porco (2008). ”The population of propellers in Saturn's A Ring” (på engelska). Astronomical Journal (135): sid. 1083-1091. doi:10.1088/0004-6256/135/3/1083. https://arxiv.org/abs/0710.4547. Läst 18 december 2016. 
  3. ^ NASA page: News-Features-the Story of Saturn Arkiverad 2 december 2005 hämtat från the Wayback Machine. "it's the only moon with a dense atmosphere."
  4. ^ NASA page: Cassini Finds Lakes on Titan's Arctic Region Arkiverad 30 april 2008 hämtat från the Wayback Machine.
  5. ^ [1]
  6. ^ [2]
  7. ^ Matthew S. Tiscareno, Joseph A. Burns, Jeffrey N. Cuzzi, Matthew M. Hedman (2010). ”Cassini imaging search rules out rings around Rhea”. Geophysical Research Letters 37 (14): sid. L14205. doi:10.1029/2010GL043663. https://arxiv.org/abs/1008.1764. 
  8. ^ ”Cassini Catches Saturn Moons in Paintball Fight”. NASA/JPL. Arkiverad från originalet den 9 oktober 2010. https://web.archive.org/web/20101009233301/http://saturn.jpl.nasa.gov/news/newsreleases/newsrelease20101007/. Läst 7 oktober 2010. 
  9. ^ Saturnuksen kuut saattavat olla nuorempia kuin monet dinosaurukset, Ursa, 9 april 2016
  10. ^ Gladman, B. J.; Nicholson, P. D.; Burns, J. A.; Kavelaars, J. J.; Marsden, B. G.; Holman, M. J.; Grav, T.; Hergenrother, C. W.; Petit, J.-M.; Jacobson, R. A.; Gray, W. J. (12 juli 2001). ”Discovery of 12 satellites of Saturn exhibiting orbital clustering” (på engelska). Nature 412: sid. 163–166. http://www.nature.com/nature/journal/v412/n6843/abs/412163a0.html. Läst 11 juli 2019. 
  11. ^ Grav, T. och Bauer, J.. ”A deeper look at the colors of Saturnian irregular satellites” (på engelska). https://arxiv.org/abs/astro-ph/0611590. Läst 11 juli 2019. 
  12. ^ [a b c d e f g h] C.C. Porco et al. (22 november 2006). ”Physical characteristics and possible accretionary origins for Saturn's small satellites”. Bulletin of the American Astronomical Society "37": ss. 768. http://www.lpi.usra.edu/meetings/lpsc2006/pdf/2289.pdf.  refererad i Saturn’s natural satellites i engelskspråkiga Wikipedia 12 april 2007
  13. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r] J.N. Spitale et al (22 november 2006). ”The orbits of Saturn's small satellites derived from combined historic and Cassini imaging observations”. The Astronomical Journal "132": ss. 692. http://www.journals.uchicago.edu/AJ/journal/issues/v132n2/205235/205235.web.pdf.  refererad i Saturn’s natural satellites i engelskspråkiga Wikipedia 12 april 2007
  14. ^ [a b c d e f] Källa: Thomas et al. 2006 refererad i Saturn’s natural satellites i engelskspråkiga Wikipedia 12 april 2007
  15. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o] Beräknad från omloppstiden genom att använda IAU-MPC Natural Satellites Ephemeris Service µ-värde, not från Saturn’s natural satellites i engelskspråkiga Wikipedia 12 april 2007
  16. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u] Källa: NASA Arkiverad 9 mars 2005 hämtat från the Wayback Machine. , refererad i Saturn’s natural satellites i engelskspråkiga Wikipedia 12 april 2007
  17. ^ Källa: Porco et al. 2005 refererad i Saturn’s natural satellites i engelskspråkiga Wikipedia 12 april 2007
  18. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad ae af ag ah ai aj ak al am an ao ap aq ar] Källa: IAU-MPC Natural Satellites Ephemeris Service refererad i Saturn’s natural satellites i engelskspråkiga Wikipedia 12 april 2007
  19. ^ [a b] Beräknad från omloppsbanans halva storaxel genom att använda IAU-MPC Natural Satellites Ephemeris Service µ-värde, not från Saturn’s natural satellites i engelskspråkiga Wikipedia 12 april 2007
  20. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r] Negativa omloppstider indikerar en retrograd rörelse kring Saturnus (i motsatt riktning mot planetens rotation)
v • r
Saturnus månar
Pan · Daphnis · Atlas · Prometheus · S/2004 S 6 · S/2004 S 4 · S/2004 S 3 · Pandora · Epimetheus · Janus · Mimas · Methone · Anthe · Pallene · Enceladus · Telesto · Tethys · Calypso · Polydeuces · Dione · Helene · Rhea (ringar) · Titan · Hyperion · Japetus · Kiviuq · Ijiraq · Phoebe · Paaliaq · Skathi · S/2007 S 2 · Skoll · Greip · Hyrrokkin · Albiorix · Bebhionn · Erriapo · Siarnaq · Tarqeq · S/2004 S 13 · Tarvos · Mundilfari · Jarnsaxa · S/2006 S 1 · S/2004 S 17 · Narvi · Bergelmir · Aegir · Suttungr · S/2004 S 12 · Bestla · Farbauti · Hati · S/2004 S 7 · Thrymr · S/2007 S 3 · S/2006 S 3 · Surtur · Kari · Fenrir · Ymir · Loge · Fornjot · S/2009 S 1 · Aegaeon
Cassini-Huygens · Saturnus · Saturnus ringar
v • r
Solsystemet
SolenMerkuriusVenusMånenJordenMarsPhobos och DeimosCeresAsteroidbältetJupiterJupiters naturliga satelliterJupiters ringarSaturnusSaturnus naturliga satelliterSaturnus ringarUranusUranus naturliga satelliterUranus ringarNeptunusNeptunus naturliga satelliterNeptunus ringarPlutoPlutos naturliga satelliterHaumeaHaumeas naturliga satelliterMakemakeKuiperbältetErisDysnomiaScattered discHills molnOorts kometmoln
Solen
•
Heliosfären
Ceres · Vesta · Gaspra · Ida · Apophis · Kalliope
Ceres · Pluto · Haumea · Makemake · Eris
Jordens · Mars · Jupiters · Saturnus · Uranus · Neptunus · Plutos · Haumeas  · Eris
Grupper och familjer
Solsystemets upptäckt och utforskning
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Saturnus_naturliga_satelliter&oldid=54167563#Den_galliska_gruppen”