Luffare

En luffare är en hemlös, kringvandrande person (jämför vagabond). Istället för att ha en fast bostad färdas den omkring, försörjer sig genom tillfälligt arbete på platsen och sedan reser vidare. Begreppet avser främst en vandrande manlig person under 1800- och början av 1900-talet.

Två luffare som går längs ett järnvägsspår.

Bengt Vincent var en känd profil i Ystad med omnejd.

Historia

I Sverige gick luffarna ofta bestämda rutter till vänligare människor inom en socken. För att kunna bege sig utanför socknen krävdes fram till 1860 ett inrikespass. Även i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet kunde luffare som under längre tid drev omkring på allmän plats gripas av polisen för lösdriveri, och dömas till böter eller fängelse. Luffarriksdagen i Hallsberg i mars 1921 var ett försök att organisera sig, precis som arbetarorganisationerna redan tidigare gjort. Lösdriverilagen var i kraft från 1885, och avskaffades helt 1965.

Se även

• Luffarkonferensen i Hallsberg
• Luffarprickar
• Luffarschack
• Lösdriveri
• Rasmus på luffen
• Resandefolk
• Tågluffning
• Vagabond
• Luffarslöjd

Källor

• Fougner, Björn (1984). Luffarriksdan och Luffarkungen: organiserade luffare i sägen och verklighet. Stockholm: Vagus i samarbete med Inst. för folklivsforskning. Libris 7666610. ISBN 91-7810-027-5 
• Hönsalottas Luffarmuseum www.luffarmuseum.se

Vidare läsning

• Andersson, Karl-Olof (2007). ”Luffarna – vägarnas vagabonder”. Populär Historia (Lund) (nr. 5): sid. 40-44. ISSN 1102-0822. http://popularhistoria.se/artiklar/luffarna-vagarnas-vagabonder. 
• Harding, Gunnar; Ericson H.C. (1977). Luffaren Svarta Hästen och det hemska rånmordet i Leksand. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 7280121. ISBN 91-46-12794-1 
• Larsson, Anders; Larsson Jöns (2019). Börtnan – fiskebyn i fäbodriket. Östersund: Jengel förlag. sid. 222-226. ISBN 9789187309922 
• Magnusson, Birger (1998). Luffare, original & luffarkåkar. Virserum: B. Magnusson. Libris 2767243