Erik Wiman
Irans överste helighet påstår sig ha oantastliga bevis på att det är USA:s och Israels verk världen nu skådar i Syrien. I uttalandet nämner Ayatollah Ali Khamenei ytterligare en främmande makt i Syriens närhet, men säger inte vilken. En inte alltför djärv gissning är att han pratar om Turkiet som länge velat se Assad störtad från makten och konstant understött islamistiska rörelser i inbördeskriget.
De påstådda bevisen bakom Ayatollahns ord har Iran dock inte presenterat. Uttalandet kommer från det senaste årets allra största förlorare i Mellanöstern. Under 2024 har Iran tappat i stort sett hela det halvmåneformade hot man tidigare kunnat utgöra i Israels direkta närhet: Libanon och Syrien.
Med ett sådant facit är det närmast självklart att de allt mer pressade iranska ledarna behöver hitta en förklaring till förnedringen – inför sig själva och omvärlden.
I backspegeln sträcker sig ett pärlband av händelser
Men faktum är att om slutet för Assad-eran vore en operation med CIA och Mossad som huvudmän, skulle det finnas skäl för två av världens främsta underrättelseorganisationer att ställa till med fest. I backspegeln sträcker sig nu ett pärlband av händelser som drabbat Israels ärkefiende Iran med katastrofal kraft – och nu på samma sätt USA:s dito, Ryssland.
Dagen efter att Hamas attackerade Israel den 7 oktober förra året började Hizbollah avfyra raketer in mot Israel från sina positioner i södra Libanon. Den shiamuslimska milisen sade sig ha öppnat en stödfront mot Israel och lovade att upprätthålla den tills attackerna mot Gaza upphört. Israel besvarade förvisso elden, men inte i någon större utsträckning. De flesta Hizbollahraketer sköts ner av det avancerade luftförsvaret och 60 000 människor evakuerades från de norra delarna av landet.
Ett besvär för Israel förstås, men långt ifrån en katastrof i sammanhanget. Hizbollah fick hållas.
Fram till den 17 september i år.
Då plötsligt började personsökare explodera i händerna på Hizbollahanhängare runtom i Libanon. 4 000 skadades, 42 dog och milisens främsta kommunikationsmöjlighet slogs ut på några timmar. Sökarna var på förväg apterade med sprängladdningar och även om den israeliska presidenten Isaac Herzog i en intervju med Sky News lovade att Israel inte hade någonting med attackerna att göra, bar operationen en så tydlig Mossadstämpel att det aldrig rått något tvivel om vem som är hjärnan och utföraren.
Operationen kom också att bli startskottet för ett bombkrig och en efterföljande markoffensiv som har, om inte fullt ut avväpnat Hizbollah, så i alla fall vingklippt rörelsen för överskådlig tid. Under ett års krig lyckades den fruktade milisen inte åstadkomma någonting annat än att successivt försvaga sig själva – och därmed Iran.
Den 26 november slöts vapenvilan med villkoret att Hizbollah tvingades dra sig tillbaka norr om Litanifloden i enlighet med överenskommelsen från 2006.
Dagen efter, den 27 november, inledde plötsligt Tahrir al-Sham (HTS) ett anfall mot Syriens näst största stad Aleppo, som varit helt i regimens kontroll sedan 2017. Det tog fyra dagar för HTS att erövra staden när Assads soldater beordrades till reträtt. Utan ryskt stridsflyg i luften fanns det inget som skyddade styrkorna. Offensiven dundrade vidare västerut mot Homs med samma blixtsnabba framgång och i lördags natt kom så beskedet att den syriska diktatorn Bashar al-Assad lämnat Damaskus i ett flygplan med riktning Moskva.
Ett krig som inleddes 2011 och som kostat en halv miljon människor livet tog slut på två veckor. En av världens mest fruktade diktaturer fanns inte mer.
Samma natt började Israel bomba syriska militärbaser sönder och samman. Bilderna från flottbasen i Latakia visar ett Pearl Harbor i miniatyr. I en parallell manöver flyttade IDF fram sina positioner på Golanhöjderna in på syriskt territorium för att utvidga sin buffert mot de nya grannarna: sunnimuslimska extremister som knappast är att betrakta som några Israelvänner.
Men den nya fienden är också fiendens fiende och därmed sannolikt att föredra framför Assad. I Syrien fanns fram tills nu iranska militärbaser och framför allt landets proxykrigare Hizbollah.
I Moskva gör Putin vad han kan för att se ut som han har kontroll över situationen i Syrien. Men faktum är att Ryssland på ett par veckor förlorat sin enda bas i Mellanöstern. Det var ingen tillfällighet att Putin var Assads viktigaste allierade under inbördeskriget och helt avgörande till att oppositionen krossades med obarmhärtiga flygbombningar mot såväl militära som civila mål. Kreml behövde Syrien. Det behovet har inte försvunnit, men Ryssland mäktade inte med att strida på ytterligare en front i världen.
Det återstår att se om landet nu lyckas behålla sin flottbas i norra Syrien, den enda vägen ut i Medelhavet sedan Svarta Havsflottan ligger instängd utan möjlighet att passera Bosporen.
För att alliera sig med Syriens nya härskare kommer det att krävas många löften från Vladimir Putin.
Frågan är vad han har att erbjuda med alla sina stridskrafter mer än upptagna i Ukraina?